Jag och ensamheten.

Vi läser en intressant kurs nu.
men det är himmlarns mycket kurslitteratur att läsa..
jag varvar mellan att jobba, läsa och umgås med min älskade.

jobbet jag jobbat otroligt mycket på sedan december kan inte längre ge mig dom timmar jag behöver så jag söker jobb efter jobb för att hitta ett nytt eller för att kombinera med det jag redan har.

som vanligt känns det konstigt att söka jobb för att hjälpa de som har samma diagnos som jag. mycket märkligt. och jag känner mig alltid nedslagen av tanken av att jag "inte borde" klara av det jag gör. som att min diagnos skulle tala om för mig vad jag kan och inte kan. jag har tränat upp vissa färdigheter som min diagnos säger att jag inte ska klara av. men jag har kämpat hela livet för att kunna umgås med människor utan sättet att uppleva världen på som jag gör, så jag fortsätter med det. och jag tror, på riktigt, att jag är en bra mellanhand mellan barn med samma diagnos som jag och mig som har diagnosen men som kämpat mig förbi många hinder. som vet lite av båda delarna liksom men ändå ser världen på samma sätt som dom. jag förstår dom på ett annat sätt än vad en person utan min diagnos skulle göra.

ibland är jag arg på att ha en diagnos som min.
jag älskar att umgås med folk. jag älskar att diskutera saker. men min diagnos hindrar mig.
därför är det något jag ständigt försker kämpa emot. trots att det är mycket svårt och kräver mycket energi så är det något som jag vill. periodvis orkar jag inte alls. periodvis har jag all energi till att träffa hur många som helst.
jag tycker det är tråkigt att det stoppar mig så bara.