6/2.
det är svårt att utelämna att jag är homosexuell och att jag är förlovad med en tjej, eftersom att det är en del av mig och en del av mitt liv. någonting jag hela tiden måste komma ut med. visst att det är mer accepterat och så vidare nu med samkönade förhållanden men inte hos alla. och behöver man ett jobb gör man allt för att försöka få ett och eftersom att det är många familjer som sak syna en innan de väljer att träffa en ( i de jobb jag söker) så känns det som att riskera en anställning genom att berätta det.
den andra saken är min diagnos. det är en minst lika stor del av mig. aspergern är jag och jag är aspergern. det är så mycket som påverkas av diagnosen och det är svårt att utelämna, trots att jag måste.
som julia sa så trodde hon att om hon hade ett barn med asperger och fick betalt för avlösning/assistans/ledsagning av försäkringskassan så skulle hon inte vilja att en med samma diagnos ska hjälpa hennes barn. och det är precis så jag tänker att föräldrar och företag tänker om jag skulle säga att jag har asperger..
i vanliga fall är jag väldigt öppen med både min homosexualitet och min diagnos och därför känns det så fel och kvävande att gömma det.
det är inte så att jag presenterar mig med "hej. andrea. jag har en flickvän och asperger syndrom". men jag har ändå möjligheten att berätta vid rätt tillfälle.. när andra har lärt känna mig och ser att ingen av dessa två märks särskilt tydligt mot vad fördomarna är. därför blir det så fel att säga det, det första man gör. speciellt eftersom att jag kämpar så för att klara av att ha ett jobb osv, och då vill jag ju inte slå bort dom möjligheterna för mig själv det första jag gör. därför måste jag gömma en del av mig. vilket jag tycker samhället borde skämmas för.
ser inte problemet, jag berättar inte att jag är hetero när jag söker jobb heller för det har inget med min yrkeskompetens att göra.
när man söker ett jobb så berättar man varför man är bra för tjänsten, inte vem man ligger med eller vilken musik man gillar eller vilja (fysiska eller psykiska) diagnoer man har/haft haft.
jag tror att du tänker för mycket andrea, kanske låter jag hård men det blir inget problem initialt om det inte själv gör det till ett.
låt eventuella hinder nå dig när det är dags, bygg inte upp dem själv för så blir det ju så himlans jobbigt!
lycka till med jobbletandet, jag vet att det kommer gå bra!
Jag ser problemet andrea. Det kommer ju upp, frågor som hur bor du och med vem. Dina bra och dåliga sidor, varför passar du för den här tjänsten osv. Jag berättar alltid om dig om det kommer upp, med tanken om att jag inte vill jobba hos någon som inte respekterar min homosexualitet. Kanske är det samma med din diagnos, det kan bara du avgöra. Jag känner iallafall som så att kan min arbetsgivare eller familjen jag ska jobba hos inte acceptera de här sidorna hos mig, då är det inte mig de söker och jag skulle heller inte trivas med jobbet. Det kanske skulle kännas bra för dig att vara ärlig om min existens och din diagnos. Jag tror absolut att du skulle få jobb ändå. Som det brukar stå i jobbannonserna: Det baseras på personlig kompetens. Du andrea, är kompetent!
Puss <3.
sara - jo fast det blir ett problem när de frågar om min och vill lära känna mig. jag har fått just frågorna om jag bor ensam t ex. och när jag berättar att jag har erfarenhet om diagnoser, som jobbet innefattar, men inte kan säga varför jag har den erfarenheten. Det är då jag måste gömma det som är jag. på andra intervjuer när det inte kommer upp, då säger jag ju inget. men det är inte så många intervjuer som det inte kommer upp på. Eftersom att jag nu söker många jobb som har med barn att göra involveras föräldrarna och då vill företagen veta så mycket om en så att de kan skriva ihop en bra presentation inför familjen.
juilia - nej, det är ju klart att man inte alltid vill jobba hos någon som inte respekterar en. men samtidigt handlar det om att lite ta de jobb man får också. och jag känner att det går bra att berätta efterhand, när de lärt känna mig och ser att jag klarar av jobbet trots min diagnos och att dom inte bara kan avskeda mig om dem är emot homosexualitet. och det känns lättare att nämna att jag har flickvän i de jobb där jag inte behöver prata om diagnoser över huvud taget, för då är det inte två saker som kan gå emot mig. utan bara en. <3<3<3
Kan ju inte direkt uttala mig om diagnosgrejen men homogayprylen i alla fall tycker jag.
Jag brukar göra så att jag alltid är ärlig. Frågor dom om jag bor med någon svarar jag: jajemensan, jag har en sambo. Frågar dom mer, får dom veta mer. Och visst spelar detta roll ibland. Och ibland spelar det ingen roll men känslan ”fanvafreakyhone!” smyger sig ändå in i rummet och sätter sig mitt i rummet där alla kan skåda den.
Det klart att den godtrogne inte vill påstå att detta förekommer. ”Näääee, men det är väl ingen som bryr sig om sånt längre…”, kan man få höra. Men jo, det stämmer Andrea, sånt finns visst. Om inte annat klättrar tidigare nämnd känsla upp på bordet å säger hej. Som övning för dessa människor som säger att detta inte förkommer tycker jag att dom ska börja berätta att dom är heterosexuella lite var stans. Bara för att testa. Sen tycker jag att vi kan samla alla homogayisar vi känner bjuda in dessa nej-det-finns-väl-inga-problem-med-att-berätta-att-man-är-gay-människor till en intervjuliknande session. Under sessionen kan vi bada i liberalism och tillåtande och titta milt på jobbsökaren och fråga om hon bor ihop med någon. När hon svarar ja, frågar vi vad hennes tjej gör och om hon möjligen är i samma bransch. När hon sedan svarar lite tyst att hon har en kille som heter Johan kastar vi snabba blickar till varandra och säger ”jamen, det är ju ingen skillnad”, någon blir obekväm och dricker obehärskat vatten medan nån annan skrattar generat. ”jaha, vad gör den här, (paus) ja, Johan då?
Ja, så kunde vi fortsätta. Sen när någon heterokompis beklagar sig skulle vi säga att så är det inte alls och att problemet inte existerar.
Sorry för utspelet men sånt här irriterar kalsongerna av mig.
Apropå diagnosgrejen jag lovade att inte ha nån åsikt om måste jag ändå tipsa om att du skriver ner/tänker igenom några olika formuleringar som du tycker du tycker låter fördelaktiga och som du kan stå för. Skulle gissa att du säkert kan hitta nån standarformulering som du kan använda. Vi kan skissa vid tillfälle Andrea.
Peace, love and cookies!
bra sagt lova.
men det är svårt som hetero att förstå helt hur man i alla lägen måste komma ut.. men som sagt borde det ha blivit lite mer öppet och förståeligt.
det är många gånger som nya vänner och andra frågar om jag har pojkvän, och då måste man ju säga nej. och sedan tillägga att man har flickvän för annars tror dom att man är en heterosingel.
kram :)
skulle kunna skriva en bibel i ämnet men är lite för irriterad för att det skulle bli en snällt så jag låter bli.
ja, det skulle vi alla kunna. och den skulle ju bli olika för alla.
Jo skriv gärna din bibel, jag skulle tycka det var intressant att läsa!
Det är ju en viss skillnad att komma ut bland kompisar som att göra det i offentliga sammanhang, t.ex när man söker jobb eller i skolan. Vem folk ligger med spelar faktiskt roll, även om jag verkligen kan tycka att det inte borde vara så och till fullo instämmer i att det inte har med yrkeskompetens att göra!
Att påsta att det inte är ett initialt problem är att förminska den klyfta som faktiskt ännu är mellan folk av olika sexualitet. För de godtrogna som då ändå gör det skulle jag vilja att de fick uppleva den utsatthet som man känner när man sitter på tåget och hör totala främlingar viska och peka: "´Kolla, där är den där lesbiska tjejen". Eller kanske den gamla klassiskern att gå hand i hand med sin flickvän för att plötsligt bli omcyklad av ett gäng 12-åriga pojkar som skriker "FLATA!" åt en. Det har iallafall inte jag upplevt som varken oviktigt, jämställt eller respektfullt, även om jag är öppen med min läggning och det inte är "allvarligt kränkande handlingar". På vilket sätt vill inte dessa människor göra homosexuella annorlunda? På vilket sätt är det ingen skillnad? Så istället för att ignorera och förneka skillnaden borde de godtrogna få insikt i och "omfamna" den, det är först då, tror jag, som den kan försvinna.
jag tycker också det skulle vara intressant att läsa hur du menar sara och andra som tänker på annat sätt, så att man kan förstå varandra.
visst är det skillnad. vilket man tycker att det inte borde vara..
ja, en liten regnbågssymbol som gör att killar på tunnelbanan börjar fnissa, peka och viska och titta efter en när man går av.. eller ja dom som skrek åt oss båda i somras.. dom som tutande och skrikandes åkte förbi oss i somras, även om det inte är allvarligare diskrimineringar är det ändå vår läggning som i det fallet gör att dom i sitt sätt gör oss annorlunda än sig själva och andra runt omkring. och även om jag inte tar åt mig personligt så känner man ändå av deras inställning till homosexualiteten och att dom inte anser att det skulle vara lika okej som något annat, som att vara hetero.
