Jag och ensamheten.

jag är så himla krävande med alla mina rutiner och med hur jag vill ha saker på ett visst sätt.
ibland så till en viss gräns att jag själv tycker att jag är löjlig, men kan ändå inte låta bli att vilja ha det på just det där speciella sättet som jag är van vid eller för att många andra saker spelar in.
julia är så omtänksam och har lärt sig de mesta av dessa småsaker och brukar fråga mig innan hon gör något. när jag tänker på att hon frågar mig, som om jag skulle behöva tillåta henne saker, känner jag mig som världens sämsta människa. men på det sättet hon frågar mig på, känner jag bara hennes kärlek och hon förminskar mig inte det minsta, med tankte på hur lätt det skulle kunna vara att ställa dessa frågor på ett förminskande sätt.

det finns vissa saker med min diagnos som jag hatar att jag inte kan förbättra. eller där förbättringen avstannat, för det mesta har jag ju förbättrat avsevärt sedan flera år tillbaka. ett exempel är dessa saker som jag vill ha på ett specifikt sätt. och jag känner mig så barnsligt fånig när jag ber julia om dom sakerna. och när hon inte minns frågar hon mig, på ett så omtänksamt och kärleksfullt sätt som bara hon kan.
jag älskar dig mer än något annat och jag älskar att du bemästrar min diagnos och allting runt omkring den. men jag är också ledsen över att du måste offra vissa saker, även om du säger att du inte tycker att det gör någonting.
du är det mest värdefulla jag har. <3.