Jag och ensamheten.

rubriken kommer från carolina gynning. det står på ett glas hon gjort som jag fick av sara.

bengt börjeson har föreläst i vår skola de senaste dagarna och han inspirerar verkligen. och än en gång känner jag att den här utbildningen, dom yrken den kommer leda till, verkligen är någonting jag vill göra.
men börjeson har fått mig att fundera mycket också.

också det att julia och jag pratar mycket om framtiden, får mig att reflektera. reflektera över att jag är glad.


som många vet, och som går att läsa i tidigare inlägg har jag mått väldigt dåligt i mitt liv. det är mycket som jag behövt kämpa med. bl.a så trodde jag från tidig ålder att jag inte skulle leva på min tjugoårsdag. jag kunde för min värld inte tänka mig ett liv längre fram, jag såg ingen som helst framtid. jag kunde inte tänka mig själv i situationer efter tjugo. när jag sedan närmade mig tjugo och hade överlevt det mesta var jag rädd att jag ändå skulle ta mitt liv när jag fyllde tjugo. eftersom att jag så länge tänkt tanken att jag inte skulle vara med om tjugoårsdagen, än mindre tiden efter, hade detta nästan blivit som en tvångstanke. men jag klarade mig igenom det. jag fyller år i slutet på sommaren, och mellan studenten i början på sommaren och födelsedagen på slutet av sommaren fick jag fast anställning, köpte lägenhet och tog körkort. någonting som kändes oerhört onödigt eftersom att jag skulle dö. men någonstans inuti, utan att jag var medveten om det, visste jag väl att jag skulle bli kvar i livet.

första gången jag kom i kontakt med en psykolog för att jag ville dö var jag tolv år. och då var det redan nere i botten. det började alltså långt innan dess. innan dess hade jag i många sammanhang hamnat i ett utanförskap som gjorde att jag inte kände mig omtyckt eller passade in någonstans.
efter det följde dom sexuella övergreppen, utnyttjandet. domen blev sexuellt ofredande, men jag kallar det fortfarande för ett utnyttjande, för det är precis vad det var.
med allt detta kom ätstörningarna och träningsmanin. jag var så lågt i botten att jag sov tre timmar per natt, grät mig till sömns varje gång och skar mig själv varje gång jag duschade.
trots detta gick jag ut högstadiet med drygt hälften mvg och resten vg. jag var så bra på att dölja allt som pågick. så bra att jag inte själv förstod hur illa det var. jag lurade till och med mig själv.
jag förträngde mycket och trodde att jag kommit över det mesta av minnena från utnyttjandet, men i gymnasiet kom smällen när allt föll. när jag föll handlöst mot marken.
då började psykoserna, ätstörningar på nytt, självskadebeteendet blev värre och önskan om att dö blev som starkast då. stackars jonna som jag nyss blivit vän med gjorde allt för mig under den tiden. hon var ordagrant mina lungor och mitt hjärta. jag levde enbart genom att hon fanns för mig.
efter ett självmordsförsök fick jag kontakt med en psykolog igen. tredje psykologen. det blev aktuellt med en utreding av asperger syndrom och adhd. jag uppfyllde alla kriterier för asperger men inte tillräckligt många för adhd.
ändå gick jag ut gymnasiet med ungefär hälften mvg och hälften vg och något enstaka g, samt jobbade extra på demensboende och med konfirmander.
psykologen som gjorde utredningen fick jag även prata hos efter utredningen. jag har gått till henne i sex år, men slutade för ett år sedan eftersom att jag flyttade till örebro ett tag då. vi hörs fortfarande av ibland, men inte mer än så. jag gick aldrig in på djupet om vad som hänt under alla perioder av mitt liv. jag kunde aldrig prata om det. jag skrev istället av mig hemma och skrev sånger om det jag kände. men på något sätt gav det mig en trygghet att gå dit och sitta av tiden. även om det hände att jag inte öppnade munnen under ett par tillfällen.

när gymnasiet var slut och jag började ett liv med jobb, eftersom att jag kände mig helt färdig med skollivet, började livet kännas ganska okej. jag vacklade mig fram och jag kände mig uppskattad på jobbet och livet fick helt plötsligt en mening. jag behövdes på jobbet och min vänner där fick mig att må bra och tycka att det var kul.

jag hade en liten pillerburk med olika starka mediciner jag samlat på mig genom åren innan, som en sista-utvägen-burk. den gav mig en trygghet till att jag kunde välja att sluta om det var så att jag ville det. en gång bad jag sara att hon skulle tvinga mig att ge den till henne så att hon kunde kasta den åt mig, jag hade försökt att kasta den många gånger själv, men aldrig kunnat genomföra det. den kändes så viktig för mig att jag kände att jag inte skulle kunna leva utan den, eftersom att jag då inte lika lätt hade valet att avsluta livet om jag velat det. sara tog den från mig, och den kvällen hade jag en ångest som var en av de värsta jag varit med om. några dagar efter skulle jag passa saras katt och letade lite smått efter min pillerburk när jag kom dit, i hopp om att kunna ta tillbaka den.. men som tur var hade sara redan gjort sig av med den, i alla fall så hittade jag den inte.
men jag hade även kvar min skalpell som jag skar mig med. det har jag fortfarande, trots att jag inte skär mig. jag känner inte behovet av att skära mig längre. så länge jag vet att den finns där, känner jag mig lugn. trots att jag vet att jag inte längre behöver den.




nu är idag.
idag mår jag bra.
idag är jag lycklig.

jag levde oerhört mycket på andra förut. det var mitt sätt att överleva. jag kunde inte vara i mig själv eftersom att jag aldrig hade orkat mig igenom dessa år då.
det har tagit mig lång tid att återhämta mig. med jag har gett det tid. det har inte fungerat för mig att prata om det sedan är det över. känslorna har varit så enormt starka att det har tagit lång tid för dom att svalna av. att inte längre omge mig och överta mig så intensivt dygnet runt.

men jag är stolt. jag är stolt över att jag har tagit mig igenom det. att det inte längre plågar mig. jag kan tänka tillbaka på det som hänt och känna att det verkligen tillhör det förflutna. ibland så långt bort att det känns konstigt att berätta om allt det här eftersom att det stundvis inte känns som att det hänt mig. jag kan återberätta saker utan att falla in i ångest, utan att tårarna rinner utan stopp.

visst finns det fortfarande dagar som jag tycker att det varit orättvist när jag behövt uppleva så mycket. det är orättvist, men jag kan inte ändra mitt liv. det är kolsvart tills jag vaknar upp i tjugoårsåldern, men nu är det vitt och fluffigt. jag älskar min underbara flickvän som gör livet så fluffigt.

jag har gjort upp med mitt förflutna. det förstör mig inte längre. det är en del av mig.
jag är glad att jag inte påbörjade min socionomutbildning tidigare. jag hade inte kunnat plugga och fajtas med de här livsfrågorna på samma gång.
men nu är jag redo för världen. det är dags att börja leva livet som jag vill leva. inte låta livet leva av mig.

jag tackar alla mina blad på ryggen (ni som står för bladen) för att ni hjälp mig att komma dit jag är idag. <3.