Jag och ensamheten.

numret på vågens visare gör mig inte glad.
i ena örat hör jag att det är okej, lite för mycket men ändå okej.
i det andra örat hör jag brus, brus som försöker blockera panikens röster. ibland tränger sig ett litet ord igenom och jag hör att det är för mycket.

jag vet själv att det är lite för mycket just nu. jag vet inte hur det har kunnat bli så, jag äter inte så värst onyttigt, bara slarvat med träningen på sista tiden när jag varit mycket sjuk och med tandutdragningen och så. Men faktumet kvarstår om att några kilon måste bort.

antingen kan jag göra det med hjälp av den bra rösten i det ena örat som skulle väja att leda mig på ett sunt sätt.
eller genom att lyssna på det brus där orden kommer att tränga igenom mer och mer.
det är så mycket lättare att lyssna på brusets ord, att låta mig väckas av dom. men gör jag det väcks istället en panik som leder till att 'för många' kilon försvinner.

det gäller att inte gripas av panik.
att göra det med lugnt tempo och för att må bra.


snälla döm mig inte för att jag en gång haft en ätstörning.
jag är några kilo över. jag skulle kunna bevisa det genom att nämna min vikt. men gör jag det stärks brusets ord och tävlingen är igång. det vill jag inte riskera.
låt mig bara få bli lite hälsosammare utan att ifrågasätta.

jag har väldigt svårt för att få väldigt nära vänner.
just eftersom att jag har svårt att ha "bekanta" vänner, blir det oftast så att jag inte kan hålla kontakten med de jag träffar sällan. men å andra sidan blir de vänner jag träffar väldigt nära vänner.

så har det blivit med elina och evelina, och det är jag jättejätteglad för!
Redan efter bara ett år i samma klass så var vi till grekland tillsammans, det är väldigt stort steg för mig. att sådär vara med några andra dygnet runt i en vecka är annars något jag har svårt för. jag blir ofta trött och är rädd att tråka ut mina vänner, eller att inte tycka om att göra samma saker pga min känslighet för ljud och andra sinnesintryck. men den här veckan på grekland har gått sjukt bra och jag är så glad att jag följde med. visst jag följde inte med ut alla gånger elina och evelina ville ut på krogen, men det fungerade bra ändå! vi tog hänsyn till varandra och jag kände mig inte tråkig. jag fick inte uppfattningen om att de tyckte att jag var tråkig när jag inte orkade följa med. det är ofta jag får känslan av att vara tråkig och aldrig vilja göra något, men jag fick inte det nu och det kändes så skönt! det är sällan jag får den genuina förståelsen för mina problem.
tack för att ni förstår och är så bra vänner!

Något som oftast också är ett problem när man är tre stycken vänner i ett gäng är att jag ofta känner mig utanför. men det var något som jag inte uppfattade nu heller.
jag blir glad över att bli accpeterad på riktigt, att känna det som riktig vänskap och inte bara en vänskap där de andra "har överseende" med det jag tycker är jobbigt.
jag får uppfattningen av att ni ser det som nåogot av mig, lika mycket som mina ögon och mitt hår. det gör mig så glad. mer än ni anar.



eftersom att jag har så svårt att få nära vänner, och behålla dom, är det här en stor grej för mig.
jag är glad att ni finns!

jag har lust att skriva. skriva så mycket att jag suttit vaken i flera dygn.
jag vill fortsätta på min så kallade bok. jag vill komma in i flow och skriva så pass mycket att det blir lättare att fortsätta när jag slutar.


zakynthos. grekland. heeeeeelt underbart! det var så roligt att resa med mina nya underbara vänner och jag är riktigt glad att jag av alla slumpmässiga händelser blivit vän med er och att ni vill vara vän med mig.
fina evelina och elina!! <3.

här kommer några få kort från resan!

Jag var så sjukt nervös när vi begav oss mot tandläkaren i torsdags.
mådde så illa att det knappt blev någon frukost. och jag mådde så illa i väntrummet att jag höll på att kräkas.. usch.
sen när det väl blev min tur fick jag följa med en tjej in i rummet längst bort.
när jag satte mig i tandläkarstolen hoppade mina ben av nervositet. narkosläkaren satte in en nål och gav lite lungande på en gång och frågade sedan hur jag klarade gå till tandläkaren i vanliga fall. "det går" svarade jag snabbt. sedan kom tandläkaren som skulle ta bort tanden in, och jag frågade hur lång tid det skulle ta, han sa att det brukar ta runt 30 min, och vi brukar hålla det ganska bra, men du kommer inte att ha någon uppfattning om tiden.
Asrädd, funderade jag på hur jag skulle stå ut hela trettio minuter.
narkosläkaren började spruta in lugnande och berättade att nu började han med lite och skulle fylla på under tiden.. mitt i meningen somnade jag. och vaknade upp när det var klart!
jag kunde inte fatta att det var klart. och att jag inte känt någonting alls!!! jag trodde att jag skulle känna hur dom höll på där inne! sweeeet!

efter det var det skötselråd och betalning som julia fick ta hand om, jag kunde knappt gå till en början :P.
när vi kommer ut i väntrummet lägger sig julia på golvet och nästan svimmar.. haha. vilken bra ledsagare jag valde att ta med mig ;). 


nu är det bara svullet, gör ont och jag har svårt att äta.
men jag är så fruktansvärt lycklig över att jag fick sova helt och hållet medan dom tog bort den.
jag var så otroligt rädd för hur ont jag skulle tycka att det gjorde.
nu är det över! och jag vet att jag inte behöver vara lika rädd om jag skulle behöva göra samma sak någon mer gång i livet.
tjoho!!!