Jag och ensamheten.

jag har väldigt svårt för att få väldigt nära vänner.
just eftersom att jag har svårt att ha "bekanta" vänner, blir det oftast så att jag inte kan hålla kontakten med de jag träffar sällan. men å andra sidan blir de vänner jag träffar väldigt nära vänner.

så har det blivit med elina och evelina, och det är jag jättejätteglad för!
Redan efter bara ett år i samma klass så var vi till grekland tillsammans, det är väldigt stort steg för mig. att sådär vara med några andra dygnet runt i en vecka är annars något jag har svårt för. jag blir ofta trött och är rädd att tråka ut mina vänner, eller att inte tycka om att göra samma saker pga min känslighet för ljud och andra sinnesintryck. men den här veckan på grekland har gått sjukt bra och jag är så glad att jag följde med. visst jag följde inte med ut alla gånger elina och evelina ville ut på krogen, men det fungerade bra ändå! vi tog hänsyn till varandra och jag kände mig inte tråkig. jag fick inte uppfattningen om att de tyckte att jag var tråkig när jag inte orkade följa med. det är ofta jag får känslan av att vara tråkig och aldrig vilja göra något, men jag fick inte det nu och det kändes så skönt! det är sällan jag får den genuina förståelsen för mina problem.
tack för att ni förstår och är så bra vänner!

Något som oftast också är ett problem när man är tre stycken vänner i ett gäng är att jag ofta känner mig utanför. men det var något som jag inte uppfattade nu heller.
jag blir glad över att bli accpeterad på riktigt, att känna det som riktig vänskap och inte bara en vänskap där de andra "har överseende" med det jag tycker är jobbigt.
jag får uppfattningen av att ni ser det som nåogot av mig, lika mycket som mina ögon och mitt hår. det gör mig så glad. mer än ni anar.



eftersom att jag har så svårt att få nära vänner, och behålla dom, är det här en stor grej för mig.
jag är glad att ni finns!