Jag och ensamheten.

igår jobbade jag mitt första pass med den kille som jag är ledsagare för.
jag måste säga att det var svårt. mycket svårt.
jag hoppas det är för att vi inte känner varandra än och inte för att det är att jag inte klarar av det.
han sa att han hade haft kul, när jag frågade honom, men jag vet inte.
det kan ju också vara personkemi, det spelar ju också stor roll. jag ska kämpa vidare en månad i alla fall, minst.

annars har vår lilla skruttismili blivit jättesvullen på magen vid operationssåret. :(. det är som en stor bulle som står på högkant precis där såret är, så det är inte jämnsvullet över hela magen utan bara längs med såret, rakt upp sådär bara. ser ut att göra jätteont men mili klagar ingenting. julia ringde och frågade om svullnaden i alla fall och vill att vi kommer tillbaka så att dom får titta på det. jag jobbar hela dagen idag och imorgon, så min fina pappa ställer upp och tar mili tillbaka till veterinären. men usch vad man blir orolig när det blir så med ens finaste små djur. men ändå är jag inte jätteorolig. eller jo, när jag ser på såret bara, blir jag det. men tittar jag på mili som myser in sig bland kuddar och sover så gott så blir jag inte orolig. men saken är ju att det snabbt kan bli värre och det vill vi ju undvika.

och vet ni en till sak?
jag är kär. mest kär i hela världen. jag kan inte sluta tänka på hur kär jag är, så kär är jag. punkt.