Jag och ensamheten.

utåt sett tycks jag vara den som har kontroll. jag strukturerar upp och håller ordning.
jag är bra på det, jag fungerar inte utan rutiner och strukturer som gör att jag inte tappar koncentrationen lika lätt, eller att allting flyter ihop till en jobbig massa.
idag hade vi grupparbete och studiebesök med skolan. jag berättade idag, för de i gruppen som inte visste om det, att jag har asperger syndrom. jag får som vanligt reaktionen att det inte märks och att jag verkar vara så otroligt fokuserad och kan strukturera upp allting. det är både sant och inte. jag har behov av rutiner och att strukturera upp uppgifter så att jag ens har möjlighet att genomföra dom. ibland kaosar jag. jag orkar inte med att diska efter en måltid här hemma, vilket gör att högen växer sig stor till nästa måltid, som i sin tur gör det till en för stor uppgift att diska allting. då blir jag ofokuserad och det skaver inombords att disken inte diskas som den ska, att allting i lägenheten staplas upp i högar vare sig det är soppåsar, smutskläder eller böcker jag borde läsa.
de senaste dagarna har varit en kaosperiod och det gör mig så okoncentrerad att dagens grupparbete gjorde mig alldeles slut i huvudet. jag kunde inte hänga med i diskussionen eller förstå riktigt vad vi pratade om. det tar lite längre tid för mig när jag får en fråga att klura på den och sedan formulera tankarna till ord. det fanns ingen struktur på i vilken ordning vi diskuterade frågorna, så kaoset växte sig ännu större.

då dagarna leder till kaos känner jag mig aldrig riktigt närvarande. jag blir känsligare för alla sinnesintryck och tröttheten växer sig större.
jag känner mig meningslös som inte kan bidra lika mycket till gruppens arbete eller vara så engagerad som jag egentligen vill vara. jag känner mig fången i en ofokuserad värld där jag inte når ut och ingen når in.

jag vill inte vara där.
jag har städat lägenheten noga, sprungit ut mina tårar och skrivit av mig. mig jag känner mig fortfarande fast.
jag vill gråta mer.