Jag och ensamheten.

imorgon är det dags.
det är helt sjukt vad nervös jag är.
igår vaknade jag med nackspärr. kan vara att jag sov konstigt, eller att jag spänner mig sjukt mycket dynget runt av nervositet.. jag är så nervös att all energi går åt till nervositeten och idag sov jag mellan 18-20 för att jag var helt slut.
jag blir "sövd" det är inte på riktigt sövd, men sövd.. fattar inte hur jag ska bli sövd. det är nog det som gör mig så rädd.. och för att jag alltid känt allting på ett annat sätt än vad som först sägs.
när jag var liten och skulle ta spruta eller ta blodprov fick jag alltid höra att det inte känns, "bara ett litet stick" eller så. men grejen är att jag känner nålen som går igenom huden och jag känner hur blodet dras ut.. jag känner det. det kan ingen känna att jag inte känner. men därav bristen min tro på tandläkare, läkare och piercare och så just för att det där "det känns inte" inte stämmer på mig.

den sövning jag ska få imorgon ska göra att jag inte känner något. eller rättare sagt att jag inte orkar bry mig, men att jag kommer känna att dom håller på inne i munnen. vilket gör att jag tror att det kommer kännas mer än att bara känna att dom håller på. dom säger också att jag inte ens kommer minnas något efteråt. bara de två versionerna gör allting ännu mer osäkert.

usch. fy. korv.

jag är mer nervös än den veckan innan jag skulle vara med i rättegången, då jag kräktes i en hel vecka innan på grund av nervositet. men kräks gör jag inte nu. det är kanske bara en annan typ av nervositet.. men jag är sjukt mycket mer nervös nu.. konstigt nog.

jag har levt med att det egentligen bara är en dröm. att någon ska säga till mig att jag inte alls behöver dra ut den. men imorgon på förmiddagen är det dags.. och det är ännu ingen som sagt något sådant till mig.

jag är så sjukt rädd för smärta, smärta som jag aldrig känt förut.
eftersom att jag känner på ett annat sätt är det ingen som tror mig när jag säger att det gör ont. utan tror bara att det gör lite vanligt ont som för andra.. korvans alltså.
jag vill nog dö.
jag kan vakna på fredag igen när det är studentdags istället. please?

rörigt inlägg. mycket rörigt. men det är vad som går att få fram, genom min nervositet.

jag vill lägga gitarren i min famn, smeka fram dom toner som gör mig hel.
jag vill sjunga med den röst som får den döva att höra.
jag vill att hjärtat ska slå så hårt att jag hör vilka ord jag ska välja till min melodi,
jag vill att tårarna ska landa på pappret som ord,
jag vill att tankarna ska formas till fraser, till verser.

jag vill låta fingrarna spela på strängarna
stänga in mig i den värld där jag hör hemma.
sjunga med hes och svag röst
för att väcka mig själv.

jag vill forma munnen till ljud
ett vackert ljud som tröst.
jag vill veta om du lyssnar
om du hör det jag vill säga.

jag vill höra min röst från högtalarna
för att höra att jag finns.
lyssna med brustet hjärta
för att sedan bli hel igen.

jag fattar inte vad det är med min kropp..
jag äter som jag brukar, typ mindre onyttigt än vanligt ändå sväller min kropp upp. jag väger typ som jag brukar, men ändå blir kläderna tajtare.. hur går det ihop?
nu är det hårdträning och nyttigare än nyttigast mat som gäller. jag känner inte igen min kropp och det hatar jag.
så är det bara. jag passar inte in i det jag är nu. säger inte att jag är tjock, eller att jag ska bli smal. men jag vill bli av med det här som har svällt upp, vad det nu är.. så att jag blir jag igen.

nu ska jag ut i solen och ge min kropp den sol som den så länge har saknat.

Det känns fint att man gör skillnad. att det jag skriver berör någon eller några där ute.

vi håller på att skriva klart grupparbetet. jag har tagit på mig att skriva ihop allas delar av den stora texten och kolla igenom i slutet och så, det blev väldigt rörigt till slut när jag fick massa olika mail med olika dokument skickade till mig. samma, men olika mail. 
jag känner mig fruktansvärt dålig när det blir för mycket och jag inte får grepp om någonting. alltng blir samma sak och jag vet inte längre vad jag läser. det ligger bara massa olika dokument öppnade med samma innehåll fast olika ändringar i alla. jag ser inte vad som är ändrat, vad som är det rätta, vart det ska in...
det är allt det där jag brukar se, men hjälp vad dåligt det gick nu. det känns som att jag svikit gruppen och inte gjort mitt arbete..
men så ringer anna och berättar att hon tycker att jag är bra, att jag har gjort ett bra jobb och att arbetet snart är klart. då känns det bättre. :).

men min hjärna brinner.
jag vill ligga i solen, läsa skönlitterära böcker, bada i sommarvatten och snacka skit..

jag hatar att ha telefonfobi..
jag känner mig fruktansvärt usel och okapabel till att klara av någonting själv.

jag använder min telefon, jag ringer samtal, men aldrig sådana där jag inte kan förutse hur konversationen kommer att se ut.
jag sitter länge, innan ett sådant samtal, och går igenom hur jag trycker in telefonnumret och väntar in att personen svarar. hur jag ska presentera mig. ska jag säga andrea? andrea fast? ska jag invänta svar eller berätta mitt ärende på en gång? hur mycket ska jag berätta innan den andra ska säga något? vad kommer den andra att fråga mig? är det något jag kan svara på, eller måste jag kolla upp det innan? tänk om jag inte hörde vad som sades, och jag får säga "va" flera gånger. tänk om jag hörde fel, men trodde att jag hörde rätt och pga det missuppfattat hela samtalet. hur vet jag när vi pratat klart? är det jag som säger hej då och lägger på först, eller den jag pratar med? kommer jag under samtalets gång att själv kunna bli störd av att jag väntar på att någon ska komma hem hit, eller så? kommer jag kunna bli kopplad till någon annan, under samtalet, och behöva göra om allting från början?

alla dessa frågor snurrar runt i huvudet inför ett telefonsamtal, och ofast går jag igenom det trettio gånger och ändrar hur jag ska lägga upp det, för att sedan ha så många versioner att jag inte längre vågar ringa för att det finns för många sätt som samtalet kan komma att se ut.

men känslan av att hela tiden be pappa eller julia om hjälp till att ringa får mig att känna mig så dålig, så oförmögen till att kunna klara mig själv, så beroende av andra..

korvans.

utåt sett tycks jag vara den som har kontroll. jag strukturerar upp och håller ordning.
jag är bra på det, jag fungerar inte utan rutiner och strukturer som gör att jag inte tappar koncentrationen lika lätt, eller att allting flyter ihop till en jobbig massa.
idag hade vi grupparbete och studiebesök med skolan. jag berättade idag, för de i gruppen som inte visste om det, att jag har asperger syndrom. jag får som vanligt reaktionen att det inte märks och att jag verkar vara så otroligt fokuserad och kan strukturera upp allting. det är både sant och inte. jag har behov av rutiner och att strukturera upp uppgifter så att jag ens har möjlighet att genomföra dom. ibland kaosar jag. jag orkar inte med att diska efter en måltid här hemma, vilket gör att högen växer sig stor till nästa måltid, som i sin tur gör det till en för stor uppgift att diska allting. då blir jag ofokuserad och det skaver inombords att disken inte diskas som den ska, att allting i lägenheten staplas upp i högar vare sig det är soppåsar, smutskläder eller böcker jag borde läsa.
de senaste dagarna har varit en kaosperiod och det gör mig så okoncentrerad att dagens grupparbete gjorde mig alldeles slut i huvudet. jag kunde inte hänga med i diskussionen eller förstå riktigt vad vi pratade om. det tar lite längre tid för mig när jag får en fråga att klura på den och sedan formulera tankarna till ord. det fanns ingen struktur på i vilken ordning vi diskuterade frågorna, så kaoset växte sig ännu större.

då dagarna leder till kaos känner jag mig aldrig riktigt närvarande. jag blir känsligare för alla sinnesintryck och tröttheten växer sig större.
jag känner mig meningslös som inte kan bidra lika mycket till gruppens arbete eller vara så engagerad som jag egentligen vill vara. jag känner mig fången i en ofokuserad värld där jag inte når ut och ingen når in.

jag vill inte vara där.
jag har städat lägenheten noga, sprungit ut mina tårar och skrivit av mig. mig jag känner mig fortfarande fast.
jag vill gråta mer.