Jag och ensamheten.

ibland undrar jag varför jag stannar kvar. det finns ju inte ens något att stanna för.

jag har ingen koll på dagarna. i onsdags trodde jag att det var fredag dagen efter och idag tror jag också att det är fredag..
gud så virrigt!

jag borde gå och handla, det ekar i kylskåpet när man öppnar det. men jag orkar inte. inte just nu i alla fall.
nej. sen har jag inget mer att säga.

jag har börjat att somna till tv:n igen. jag har nämnt förut att jag gjort det sedan jag var åtta år. men för drygt ett år sedan jobbade jag stenhårt med att träna bort det. och lyckades.
men de senaste veckorna har jag råkat börja med det igen. inte så bra. inte alls så bra, faktiskt.
nej. vida ligger i mitt knä och snarkar, så det är väl lika bra att vi lägger oss i sängen istället. och somnar till något tråkigt program.

imorgon är det jobb igen, tredje kvällen på rad. 
men sedan är jag ledig söndag och måndag, det blir så bra så.
god natt!

idag är det två år sedan jag tog studenten.
och nu när jag ser alla studenter blir jag så otroligt glad.
studentdagen är den av de få dagar jag aldrig någonsin kommer att glömma. skolgången har varit otroligt jobbig för mig och de senare åren på gymnasiet var så outhärdligt att jag var på väg att ge upp. jag gav upp för en stund, folk trodde till och med att jag hade hoppat av. men mina lärare hejade på mig, mina vänner och min familj hejade på mig. jag fick reducerat schema och gick i skolan tre dagar i veckan det sista halvåret. det gjorde att jag på något sätt, som jag inte har någon aning om, klarade det. och på studentdagen kändes det som om att jag klarat det omöjliga. det blev liksom ett mål för allt jag varit med om, det blev som att jag klarat livet och fick en guldmedalj i kategorin hur man klarar livet. och när jag sprang ut och kramade om mamma grät jag tårar som jag aldrig kommer gråta igen. jag var så stolt över mig själv. jag klarade det verkligen. ett mål som en månad tidigare kändes omöjligt, jag klarade det!
och nu sitter jag här och gråter igen, men det betydde verkligen så mycket för mig och den dagen är det bästa jag varit med om, inte för att den var speciellt mycket roligare än någon annan dag men just för själva känslans skull. känslan av stolthet som jag så sällan känner.
och då är det inte så konstigt att jag blir en smula rörd när studenterna hoppar i takt till musiken på flaken.

många tycker att jag är ganska snabb på att berätta för dom att jag har asperger.
jag berättar det inte för att folk ska kunna säga att det inte märks, eller att det är synd om mig, eller vad det nu skulle kunna vara som sägs.
jag berättar det för min egen skull.
inte på så sätt att ursäkta mitt beteende. men vet jag om att den andra personen vet att jag har asperger, och är lite konstig, kan jag slappna av och tänka att om jag nu skulle råka göra något konstigt så vet personen varför jag är konstig. och det hjälper mig otroligt mycket att känna den känslan. kunna slappna av. jag behöver inte enbart tänka på att inte vara konstig.

jobbet idag gick bra. jag har varit så toknervös över de där två ensamna timmarna. det låter inte mycket, men det kändes mycket sådär med siffror på schemat när jag inte lärt mig allting ännu. men det gick bra. faktiskt jättebra. så nu är jag jätteglad och klumpen i magen är borta och jag kan äta igen. :).

efter jobbet idag gick jag i sommarvärmen hem till nina för ett litet glas rosévin innan vi begav oss till barcelona för att äta en god middag med min mor. efter det gick vi bort till hötorget och biografen för att se sex and the city 2 och den var faktiskt himla bra! jag skrattade korvigt mycket! recensionerna stämmer inte. den är inte alls tråkig utan absolut sevärd!

idag när tvätten var klar satt både jag och vida i solen i nästan en timme. det var verkligen sommarvarmt.
och så skulle jag ta kort på hur brun jag blev på den lilla stunden, där man såg ränderna av linnet, men det syns såklart inte på bilden..




jag har varit så nervös för de få timmarna jag är ensam på nya jobbet imorgon att jag helt glömde bort att jag skulle jobba med konfirmanderna ikväll. men, nu har jag i alla fall skrivit klart den nya låten! och det var så länge sedan jag skrev en låt att det känns alldeles jättebra.

och andrea skrämde halvt ihjäl både vida och mig när hon knackade på fönstret strax efter nio. vi hoppade högt båda två!

32/5 tänke jag skriva först. haha, sen när har en månad 32 dagar?
idag mår jag illa och har tvättdag.  men medan tvätten ligger i maskin skriver jag lite grann på nya låten. det går otroligt segt, när jag väl får igång själva skrivandet brukar det inte vara något problem att fortsätta, men nu fastnar jag efter varje ord. och då går det ju inte att skriva. det är som att säga en mening, men uttala ett ord i taget med långt mellanrum. och det låter ju inte klokt att prata på det viset. det låter inte klokt att sjunga på det viset heller. 



jag vet vem jag är och vem jag borde vara
men jag får det inte att stämma överrens med mig själv
vet vad jag borde göra, jag vet vad jag gör
men jag får det aldrig att stämma överrens med mig själv
det är så många gånger jag försökt att förstå
vad varför hur och när jag är mig själv
men jag får det inte att stämma överrens med mig själv

den här helgen har varit en tystandreahelg. sådana där perioder då jag i stort sett är helt tyst.
men men, jag får väl tillbaka talförmågan snart igen, i guess.

idag var jag hemma hos sara för att fixa hennes hår. färga och förlänga. och jag saknar ju verkligen mitt långa hår.. och det blev så fint på sara.
så när jag kom hem idag och öppnade brevet från banken där det stod "nu är det dags att förlänga ditt bolån" läste jag istället nu är det dags att förlänga ditt hår. haha.

idag var jag tillbaka till jobbet för att lämna mina nycklar.
jag kommer alltså inte att behöva gå dit något mer, alls.
det känns otroligt skönt.
men ändå kunde jag inte låta bli att gråta lite när jag stängde dörren för sista gången och gick där ifrån med blommor, presenter och fina små kort.





tack så jättemycket för allt. ni är världens underbaraste arbetskamrater!

när jag för en gångs skull är hungrig, kan jag inte äta. jag önskar att min matlust och hungerkänslor kunde samspela någon endaste liten gång.

på en halvtimme har inslaget om utebliven plats i eurovisionfinalen visats fem gånger, nu sex gånger, i nyhetsmorgon. herre gud. vi visste ju ändå hur det skulle gå.
jag har knappt sett något annats lands bidrag, men jag tycker ändå inte att anna var bra nog. 


och idag fyller fintjejen 20! grattis♥.

det här är en dålig kväll.
en ensam kväll.
en ledsen kväll.


jag gör mig liten, drar ihop mina ben.
jag räddar mig själv nu när timmen är sen.

ikväll är det jag och ensamheten.

jag var duktig nog att laga mat, men nu mår jag illa istället.


i mitt huvud är hösten redan avsatt för att plugga. jag kommer på mig själv med att tänka "nej jag väntar med att köpa det tills jag har flyttat" "det spelar ingen roll, jag flyttar ändå till hösten" osv. så även om jag inte känner mig riktigt redo, trorjagkanskevetinte, för att plugga så är det vad jag har ställt in mig på.
men
det betyder att jag kommer, lite smått, gå under om jag inte kommer in någonstans.
hur ska det gå, hur ska det gå?

jobbet idag har gått bra. och det har varit ganska lugnt. men det känns som om jag varit där i 24 timmar. jag är alldeles slut.
4 dagar kvar på jobbet, jag längtar tills det är dags att räkna ner i timmar, minuter och sekunder.

en sandalsvarm dag som denna satt jag och världens finaste katt utanför porten.
jag läste och vida vaktade.
och den enögda kissekatten som bor några portar bort brukar komma fram och hälsa på mig, och det trodde han att han skulle få idag med, men det ville inte vida hon börjar fräsa och morra och så springer hon fram och säger ett försnyt litet mjau och springer tillbaka och gömmer sig under mina ben. haha. hon är så skräckinjagande min katt. den enögda katten tittade bara på vida och gick sin väg.



jag längtar till mindre jobb och mer tid för detta.

på gymnasiet gick jag inriktning teater och det har tonat ner min blyghet och gett styrkan att våga. och samtidigt som det var mina värsta år psykiskt sett så är det ändå åren som öppnade upp mig. allt som i flera år legat gömt under ytan kom fram och ställde till det riktigt ordentligt, men det var också det som behövdes för att jag sedan skulle kunna bygga upp mig själv igen. och det har jag gjort nu. jag mår fortfarande inte helt bra, men inte på långa vägar så dåligt som jag mådde då. och jag är så glad att mina vänner tvingade fram det där ur mig och tvingade mig att hitta viljan till att leva.

vissa, mindre bra, egenskaper hos mig har förstärkts med tiden om jag tittar flera år tillbaka.
bl.a.
så har jag blivit mycket mer enformig med maten. konsistensen, smaken, utseendet betyder allt för att jag ska kunna äta.
om jag fastnar i en vana har jag otroligt svårt att bryta den.
jag har blivit känsligare för ljud och ljus, sinnena har liksom utvecklat någon känslig superdetaljsförmåga.
jag drar mig för att göra någonting jag inte gjort förut. och det blir jobbigare ju längre jag drar ut på det.
det blir svårare och svårare att prata i telefon, för jag tränar aldrig på det.
det är mycket som blir allt eller inget, har allt svårare för att befinna mig där mitt i mellan.

sedan är det också vissa saker som jag har tränat upp och blivit bättre på.
bl.a.
är jag bättre på att säga till när jag missförstår och möta folk jag inte känner utan att springa och gömma mig i närmsta hörn.
att jag försöker strunta i det som känns jobbigt och köra på ändå. att vara den tokstolla jag är liksom.
så kan jag skratta åt mig själv och mina misstag (när det händer något tokigt i aspergerbemärkelse) istället för att skämmas för det.
och jag klarar av att jobba. allt som har med jobb att göra. skaffa ett jobb, bli vän med arbetskamrater, samarbeta etc.

ni tycker kanske att jag låser mig fast vid att jag har asperger. att aspergern tar upp hela mig och att jag inte är någon förutom asperger. men saken är att det är en stor del av mig, och den styr många saker i min vardag och det går inte att bortse ifrån. sedan önskar jag att samhället var så att jag inte ens skulle behöva få diagnosen för att känna mig förklarad. att jag skulle få vara så konstig som jag är utan att det behövs någon annan förklaring än att jag är jag. men. nu ser det ut som det gör och då vill jag försöka förklara hur jag fungerar. jag kan välja att vara arg för att jag föddes med det här, men det är liksom jag. men för den sakens skull betyder det inte att det inte är jobbigt, för det kan jag tala om att det är. men jag får liksom lära mig själv varje dag, träna varje dag på att göra sådant jag tycker är svårt och jobbigt. 

och egentligen vill jag bara tacka mina fina vänner som står ut med knasiga andrea med omöjliga krav. :).

dags för jobb igen då. men ikväll är jag ledig. och imorgon jobbar jag igen. ledig på söndag för att sedan jobba sju dagar igen.
jag förstår inte hur man ska klara av att jobba en helt livstid. jag har liksom precis börjat med jobblivet och är redan helt färdig med det. fast det blir väl annorlunda när man väl gör något man vill.

jag vill bara.
sova?
eller kunna sitta ute i solen åtminstone en liten minut.

jag funderar även på att skaffa boendestöd.

i täby centrum har dom ett litet ställe där man kan köpte smoothies och andra nyttigheter. och idag köpte jag berry verry. så otroligt god!