Jag och ensamheten.

ibland saknar jag tiden när storlek 34 var för stort.
när jag hade kontroll över världen, över min värld. när jag kunde träna oavbrutet och bara äta nyttigt och låta bli allt det äckliga. på ett sätt mådde jag skitbra då. min kropp orkade så mycket, jag orkade träna; hela tiden.
jag saknar inte bara det att storlek 34 gjorde mig glad, utan mest att jag kände mig så stark i kontrollen, i vardagens mönster. när jag inte pluggade, tränade jag. när jag inte jobbade, tränade jag. Någonting som styrde mig till att inte släppa på styrkan. jag kände mig så stark och oåtkommlig. inget kunde förstöra bara jag tränade.

sen vet jag att den andra tiden av den vardagen inte var bra. det var den hemskaste perioden i mitt liv. men idag saknar jag den styrkan jag kunde känna då, även om jag inte saknar mitt liv från den perioden.

jag menar inte att jag saknar min ätstörning,
jag vet inte vad jag vill säga.
trots att det var den svagaste perioden i mitt liv, kände jag mig ändå så fruktansvärt stark.

idag får vi reda på tentaresultatet. det är nervöst.
jag borde verkligenverkligen få godkänt på vetenskapsteoridelen, men statistiken vet jag att jag fåt göra om. men den får man godkänt på genom att vara med och delaktig i en föreläsning på måndag, så det känns inte så jobbigt, speciellt inte när 75% fick underkänt i statistikdelen :P.
men det gör mig nervös att jag ska få underkänt på vetenskapsteorin, då måste jag göra om hela provet i januari...
väntaväntavänta på resultat är jobbigtjobbigtjobbigt.

igår var julia och jag i stan och startade julkappsshoppingen. det var jättemysigt, men jättemycket folk.
jag älskar att ge bort saker så julen är aldeles utmärk för mig. jag tycker det är så roligt att klura ihop saker, göra saker och sedan ge bort dom.

sedan jobbade jag igår kväll och var inte hemma förrän strax innan halv två, och idag på morgonen sov vi mycket länge.
sedan åkte vi till lidingö till mamma och staffan för en adventsfika. mamma hade lite problem med lussebullsbakandet, hon tyckte degen blev kladdig vilket slutade med att hon tryckte ut klumpar av degen med ett dricksglas för att sedan lägga dom på plåten.. hon skulle även göra en "krans" vilket hon gjorde genom att lägga ut hälften av degen på plåten och började forma den som en limpa, och för att få den flätande effekten började hon klippa i degen och lägga över bitarna över varandra. så duktig på att baka tror jag aldrig att hon varit. :P.

nu ska vi söndagsmysa framför beck med nybakta lussebullar och te.

pusshej.

idag har julia blivit firad av min pappa, farmor och bror.
sedan när vi kom hem bakade vi lussebullar.

igår var vi ute på krogen med julia.
det blev inte som vi planerat men vi hade kul ändå. :).

nu ska vi ut och fira julia. :).
första gången på krogen för hennes del.
i hemlighet har vi planerat kvällen, förutom att hon visste att vi skulle ut ikväll :P.
well, ni får väl se bilder från kvällen imorgon.
tjoing.

i fredags hade jag tenta.
det gick skit.
eller helt okej antar jag, på vetenskapsteoridelen, men på statistikdelen, nehejru! den får jag göra om. men dom flesta i klassen verkar känna så, och det säger mer om läraren och så än om mig och oss elever. så det så!

efter tentan åkte jag till norrköping för att träffa sofia under vad vi kallade en budgethelg då ingen av oss har särskilt mycket pengar till övers.
det blev hyrfilm, idol, så mycket bättre, massa kortspel och promenad och mycket prat. :). en mycket fin helg.









tack för en fin helg!!!

i lördags var jag och julia på en dejt.
jag bjöd med henne till att se emil jensen, vilket var första gången för henne.
och hon blev lika kär som jag är i emil. :).

här sitter vi och väntar.



sedan kommer emil fram från kulisserna och sjunger och pratar sådär som bara han kan.
det var fint och nytt och gammalt och bäst. <3.
(förutom den där fulla tjejen som kom för sent och trängde sig förbi hela raden och satte sig bredvid mig och sjöng flaskt med till alla de finaste låtarna emil sjöng).




efteråt gick vi för att säga hej. :).
jag frågade om jag fick ta ett kort med honom och han svarade att det fick jag visst och att han hade all tid i världen. jag ställde mig lite snällt bredvid honom och han lade handen på min axel och drog mig till sig, haha.
efteråt frågade han om kortet blev bra och så sa han "jag gjorde mitt bästa!"


han är så fin. vackra, underbara emil <3.

jag har spenderat kvällen hos världens sötaste och bästa pappa.
jag tror på allvar att han är den mest omtänksamma pappan som finns.
han blir som en pappa till mina vänner också, alla som betyder något för mig och har träffat honom brukar han alltid bry sig om näst intill lika mycket.
han brukar köpa saker till de som hjälper mig. han skickar fortfarande grattis-sms på födelsedagar till de vänner som jag inte längre träffar lika ofta. han frågar ofta hur mina närmaste vänner har det.
mycket småsaker som gör honom så underbar. och många brukar även säga att min pappa är väldigt söt, när han gör något sådan för dom.
han är den bästaste pappan och jag är så glad att han är min pappa och inte någon annans, för jag skulle vara på tok för avundsjuk på den som hade honom i så fall.

<3.

Hellre ett liv i en skog
Med dej där man är gömd
Än ett liv bland alla
Där man är glömd
Hellre en solig morgon
Med ditt ljus
Än en solig morgon
Alla utom du
Hundra tårar i min hand
Från dej
Än att du skrattar
I nån annans famn
Hellre hundra mil bort
Och jag vet var du är
Än att du är nära
Ändå inte här
Jag vill att du tror mej
En endaste gång
Försök förstå mej
Du gör dagen så lång
Så ändlöst lång
Jag kan höra dej skratta
Se din mun le
Dina ögon lever
Åh säg att du är med
Att vi delar samma resa
Och styr mot samma mål
Kom ta min hand
Vi gör världen till vår
Säj att du smeker min kind
För att du tycker om
Att jag kan ge av mej själv
Till den jag tycker om
För du kom med livet
Du ger och jag tar
Du kom med sommar'n
Du är allt jag har

Dröm dej bort i kylan
Dröm dej bort från mej
Du behöver inte blunda
För du känner inte mej
Du känner inte kroppen
Som vilar under din hand
Du känner bara livet ibland
Det känns som jag blir lurad
Som allting smyger iväg
Jag känner att kroppen domnar
Och kraften flyga sin väg
Jag står bara still
Och frågar gång på gång
Har jag känt livet nångång
Nu när hösten kommer
Och allting är försent
Då vill jag älska någon
Det gör det samma vem det är
Om denna kyla är till för någon
Så är den inte till för mej
Antingen så går jag Eller värmer dej

jag börjar bli frisk.
nu är det äntligen bara vanlig förkylning.
tjoho!

men med det börjar tentaplugget på riktigt och jag vet inte vad jag tycker om det.
men när jag läser igenom all sammanfattning känner jag att jag har ganska stor koll ändå, det känns himla skönt! frågan är hur stor koll jag egentligen har när jag väl tar bort förklaringarna och ska formulera begreppen utantill.
men, jag är ju bara i början av plugget inför tentan.
jag tror det blir bra.
förutsatt att jag pluggar på rätt saker :P.

nu ropar julia på mig, gröten är klar!

du vi gråter nu
Men det är mer,
mer än femtio år försent
du det finns dom som förstår nu
Men vad hjälper det
när du inte får vara med

du jag vill öppna tidens portar
Jag vill trösta och hålla dig i hand
du jag förstår
att du känner dig vilsen
Vi sökte vänner
så att värmen försvann

Ja, jag har varit feg min vän
Sagt okej och sen gråtit inom mig
Men du, det gör ont
att vakna upp min vän
Gå mot strömmen
med känslan av att
kanske göra fel

Men du, det är mitt liv
jag måste leva
Men det är svårt att veta
vad man vill
du, du fick inte ens
det du ville
Vi sa nej,
att vi aldrig kan lära av varann

du, du har gjort mig stark
Jag är fri
från all längtan efter makt
För jag vet
att jag kan stå för det jag gör
Det gör mig inget
att jag blir lämnad utanför

du jag vill ge dig
allt det vackra
För du har hjälpt mig
en lång, lång bit på väg
du om vi var fler
som vågade lyssna
Skulle våra framsteg stödjas
på rätt vingliga ben

Alla vandrar runt som i ett hjul
Man måste vara stark
för att bryta sej ur
Alla vandrar runt som i ett hjul
Jag vet, jag kan klara det nu









det här är en av mina absoluta favoriter som jag lyssnade väldigt mycket på för ganska många år sedan.
<3.

en svårighet med att ha asperger är att prata/umgås med många samtidigt, mer än ungefär tre personer samtidigt. eftersom att asperger innebär en svårighet i socialt samspel är det mycket som gör att jag tycker att just detta är svårt. diagnosen innefattas bl.a av att man inte kan tolka tonlägen, blickar, kroppsspråk, ironi, ordspråk m.m.

det gör att samtal aldrig flyter på för mig. det blir alltid lite hackigt och jag kommer i otakt med den eller de andra jag pratar med. för andra kommer det naturligt att känna in och tolka när man kan börja prata själv. för mig är det oerhört svårt eftersom att jag oftast inte tittar någon direkt i ögonen när jag pratar och jag kan inte höra på tonläget när personen pratat klart eller om det kommer mera. Det gör att jag ofta råkar avbryta någon. jag försöker några gånger att säga något men har jag lyckats avbryta någon varje gång gör det att jag inte vågar säga något mer och blir ofta tyst till någon frågar mig något och jag vet att det är jag som ska svara. det gäller såklart inte med mina närmsta vänner, att jag inte vågar säga något mer om jag råkar avbryta, men i nya grupper blir det lätt så.
Det är tråkigt att känna att man inte klarar av att föra ett samtal på samma sätt som de andra om jag är intresserad av det vi pratar om.

en egenskap som också innefattas av diagnosen är att man pratar monotont.
om jag ska förklara någonting och pratar på länge hör jag när jag slutat att jag pratar väldigt monotont utan att skifta i tonläge. det tycker jag är jättejobbigt.. jag känner mig tråkig och som om att ingen hörde vad jag sa. att jag är jobbig att lyssna på helt enkelt. jag försöker att tänka på det, men upptäcker det oftast inte förrän jag slutar prata och hör att det monotona har upphört.
känslan är att jag sabbade min chans att föra ett samtal när jag äntligen fick chansen att prata.
men den känslan får jag inte om det är en grupp av mina vänner, men om det är en grupp av vänner och några eller någon jag inte känner kommer känslan ändå.

det piper när jag andas trots att jag tagit astmamedicinen.
men jag är glad så länge det inte blir som det blev i örebro med upp mot fyrtio graders feber och riktigt ansträngd andning, en ambulansfärd och övernattning på sjukhuset.

sjuk.
jag är sjuk nu.
jag som trodde att mitt immunförsvar hade börjat bli bättre, eftersom att jag inte varit sjuk på ganska länge. förutom lite huvudvärkt och så imellanåt.
men, nu har jag så ont i halsen att jag inte vill svälja.
nu dricker jag grönt te med mintsmak och ska försöka bli frisk snarast möjligast. jag vill träna och plugga. eller vill och vill plugga med behöver göra det väldigt mycket..










































det är tur att julia är här och kan handla och fixa. <3<3<3.

jag måste vara så svår och komplicerad att leva med.
jag tycker jag är svår och komplicerad att leva med.
jag beundrar julia som står ut med mig och mina egenheter.

småsaker kan göra att mitt grundhumör sänks ganska mycket. vilket i sin tur gör att ännu mindre betydliga saker, när jag redan är sänkt, gör att jag blir jätteledsen.
eftersom att det kan gå i flera steg innan något väldigt litet gör mig ledsen i slutändan är det svårt att förstå mig själv varför jag är ledsen. det är svårt att koppla ihop det ledsna med vad som utlöst det. därför blir det svårt att prata och förklara när jag är ledsen. jag blir tyst och går in i mig själv, en annan värld.
då blir jobbigt svårt när julia vill trösta och jag inte har något att säga. jag måste tänka och känna själv först. innan jag kan prata.

jag hatar att allting måste vara på mitt sätt för att grundhumöret inte ska sänkas. jag känner mig som värsta barnet, som jag har förklarat förut, som kräver att allt ska vara enligt min syn på saker.
såklart gäller det inte precis allting, men viktigast är det här hemma. eftersom att jag tycker det är väldigt jobbigt utanför hemmet med mönster, färger, ljud, ljus, material, lukter, smaker osvosv så vill jag verkligen att kroppen och mina sinnen (som alltid jobbar på högvarv) ska få slappna av och hämta ny energi. här är enda stället jag kan kontrollera alla de saker som påverkar mig på ett negativt sätt och gör mig tröttare än vad jag behöver vara.
det gör det ibland jobbigt när jag ska ta hänsyn till julia eftersom att hon också bor här. vi är lite olika med vissa saker och jag försöker vänja mig in med saker som jag tycker är jobbiga, men allt med aspergern går inte att träna in. att min kropp blir trött av hur omgivningen är går inte att ändra till skillnad från att jag kan lära mig vad olika ordspråk innebär eller lär mig vad människor menar med vissa kroppsspråk och blickar och tonlägen.

men jag är glad att julia står ut med mig. eftersom att även julia är mitt hem. hon är hemma. med henne kan jag vila i mig själv utan att vara spänd hela tiden och titta efter kroppsspråk och hålla koll på om någon är ironisk eller så. jag är mig själv utan några som helst anspråk på att försöka verka normal, eller förstå allt.
jag älskar dig mest av allt min älskade vackra <3<3<3. och tack för att du står ut. <3<3<3.

kvinnan på 112: du kanske ska försöka trösta flickan hon låter mycket ledsen.

jag tänkte: nähä, men det menar du inte....... och du tror inte att jag håller på att trösta? och att man gråter ändå ett tag innan man lugnar ner sig??? olyckan hände ju nyss..... men sa: ja, jo.. jag försöker det. 

soffan har anlänt. två stora förpackningar bar killarna upp, sedan var det bara att riva och slita och sätta ihop de två delarna.
nu är soffan hel och fin och omtyckt.
titta bara så fint!!!!!!!!!!!!!
(fast milis ögon ser lite läskiga ut :P )