Jag och ensamheten.

jag vill lägga gitarren i min famn, smeka fram dom toner som gör mig hel.
jag vill sjunga med den röst som får den döva att höra.
jag vill att hjärtat ska slå så hårt att jag hör vilka ord jag ska välja till min melodi,
jag vill att tårarna ska landa på pappret som ord,
jag vill att tankarna ska formas till fraser, till verser.

jag vill låta fingrarna spela på strängarna
stänga in mig i den värld där jag hör hemma.
sjunga med hes och svag röst
för att väcka mig själv.

jag vill forma munnen till ljud
ett vackert ljud som tröst.
jag vill veta om du lyssnar
om du hör det jag vill säga.

jag vill höra min röst från högtalarna
för att höra att jag finns.
lyssna med brustet hjärta
för att sedan bli hel igen.

jag fattar inte vad det är med min kropp..
jag äter som jag brukar, typ mindre onyttigt än vanligt ändå sväller min kropp upp. jag väger typ som jag brukar, men ändå blir kläderna tajtare.. hur går det ihop?
nu är det hårdträning och nyttigare än nyttigast mat som gäller. jag känner inte igen min kropp och det hatar jag.
så är det bara. jag passar inte in i det jag är nu. säger inte att jag är tjock, eller att jag ska bli smal. men jag vill bli av med det här som har svällt upp, vad det nu är.. så att jag blir jag igen.

nu ska jag ut i solen och ge min kropp den sol som den så länge har saknat.

Det känns fint att man gör skillnad. att det jag skriver berör någon eller några där ute.

vi håller på att skriva klart grupparbetet. jag har tagit på mig att skriva ihop allas delar av den stora texten och kolla igenom i slutet och så, det blev väldigt rörigt till slut när jag fick massa olika mail med olika dokument skickade till mig. samma, men olika mail. 
jag känner mig fruktansvärt dålig när det blir för mycket och jag inte får grepp om någonting. alltng blir samma sak och jag vet inte längre vad jag läser. det ligger bara massa olika dokument öppnade med samma innehåll fast olika ändringar i alla. jag ser inte vad som är ändrat, vad som är det rätta, vart det ska in...
det är allt det där jag brukar se, men hjälp vad dåligt det gick nu. det känns som att jag svikit gruppen och inte gjort mitt arbete..
men så ringer anna och berättar att hon tycker att jag är bra, att jag har gjort ett bra jobb och att arbetet snart är klart. då känns det bättre. :).

men min hjärna brinner.
jag vill ligga i solen, läsa skönlitterära böcker, bada i sommarvatten och snacka skit..

jag hatar att ha telefonfobi..
jag känner mig fruktansvärt usel och okapabel till att klara av någonting själv.

jag använder min telefon, jag ringer samtal, men aldrig sådana där jag inte kan förutse hur konversationen kommer att se ut.
jag sitter länge, innan ett sådant samtal, och går igenom hur jag trycker in telefonnumret och väntar in att personen svarar. hur jag ska presentera mig. ska jag säga andrea? andrea fast? ska jag invänta svar eller berätta mitt ärende på en gång? hur mycket ska jag berätta innan den andra ska säga något? vad kommer den andra att fråga mig? är det något jag kan svara på, eller måste jag kolla upp det innan? tänk om jag inte hörde vad som sades, och jag får säga "va" flera gånger. tänk om jag hörde fel, men trodde att jag hörde rätt och pga det missuppfattat hela samtalet. hur vet jag när vi pratat klart? är det jag som säger hej då och lägger på först, eller den jag pratar med? kommer jag under samtalets gång att själv kunna bli störd av att jag väntar på att någon ska komma hem hit, eller så? kommer jag kunna bli kopplad till någon annan, under samtalet, och behöva göra om allting från början?

alla dessa frågor snurrar runt i huvudet inför ett telefonsamtal, och ofast går jag igenom det trettio gånger och ändrar hur jag ska lägga upp det, för att sedan ha så många versioner att jag inte längre vågar ringa för att det finns för många sätt som samtalet kan komma att se ut.

men känslan av att hela tiden be pappa eller julia om hjälp till att ringa får mig att känna mig så dålig, så oförmögen till att kunna klara mig själv, så beroende av andra..

korvans.

utåt sett tycks jag vara den som har kontroll. jag strukturerar upp och håller ordning.
jag är bra på det, jag fungerar inte utan rutiner och strukturer som gör att jag inte tappar koncentrationen lika lätt, eller att allting flyter ihop till en jobbig massa.
idag hade vi grupparbete och studiebesök med skolan. jag berättade idag, för de i gruppen som inte visste om det, att jag har asperger syndrom. jag får som vanligt reaktionen att det inte märks och att jag verkar vara så otroligt fokuserad och kan strukturera upp allting. det är både sant och inte. jag har behov av rutiner och att strukturera upp uppgifter så att jag ens har möjlighet att genomföra dom. ibland kaosar jag. jag orkar inte med att diska efter en måltid här hemma, vilket gör att högen växer sig stor till nästa måltid, som i sin tur gör det till en för stor uppgift att diska allting. då blir jag ofokuserad och det skaver inombords att disken inte diskas som den ska, att allting i lägenheten staplas upp i högar vare sig det är soppåsar, smutskläder eller böcker jag borde läsa.
de senaste dagarna har varit en kaosperiod och det gör mig så okoncentrerad att dagens grupparbete gjorde mig alldeles slut i huvudet. jag kunde inte hänga med i diskussionen eller förstå riktigt vad vi pratade om. det tar lite längre tid för mig när jag får en fråga att klura på den och sedan formulera tankarna till ord. det fanns ingen struktur på i vilken ordning vi diskuterade frågorna, så kaoset växte sig ännu större.

då dagarna leder till kaos känner jag mig aldrig riktigt närvarande. jag blir känsligare för alla sinnesintryck och tröttheten växer sig större.
jag känner mig meningslös som inte kan bidra lika mycket till gruppens arbete eller vara så engagerad som jag egentligen vill vara. jag känner mig fången i en ofokuserad värld där jag inte når ut och ingen når in.

jag vill inte vara där.
jag har städat lägenheten noga, sprungit ut mina tårar och skrivit av mig. mig jag känner mig fortfarande fast.
jag vill gråta mer.

vår katt har redan från början varit full av energi och har alltid velat göra de där sakerna som hon inte får göra. saken är den att hon numera gör ALLT som hon inte får..
det är liksom inte att hon busar och bara tycker det är kul med just det hon inte får göra, utan snarare att hon gör det bara för att hon inte får. Det hjälper inte att ropa, skrika, skvätta vatten, klappa händerna hårt, stampa i golvet eller någonting för att få henne att sluta, och då när man går upp för att få henne att sluta så springer hon iväg när man en meter ifrån henne..
så ser vardagen ut med den katten.. det är allt från att hon krafsar helt galet på fönstrena, klättrar upp och hämtar saker från köksbänken/bord/sängbord (som man glömt att lägga undan eller slänga för att hon inte ska komma åt det) för att springa omkring och leka med det och krafsa in det under mattan eller rusar runt på nätterna och springer upp i sängen på oss för att sedan springa runt köket och sedan upp på oss igen. detta fram till att hon den senaste veckan börjat jama hysteriskt vid dörren, drar ner toalettrullen och drar ut massa papper och krafsa sönder, samt att hon tömmer badrumspapperskorgen på innehåll för att sprida ut i lägenheten.. jättekul, jättefräscht...
jag är sjukt trött på att springa omkring efter henne och säga åt henne heeeeela tiden. varför är det så att hon enbart vill göra sådant som katter inte ska göra? varför är hon aldrig gosig och snäll? det blir så svårt att älska henne på riktigta djupet när hela dagarna handlar om att säga åt henne när hon gör saker hon inte får göra..

jag hatar henne inte. jag älskar vår katt. men hon gör det svårt. och jag är bara jävligt trött på att bara säga åt henne. jag behövde dela min frustration över att ha en sådan jobbigt trotskatt.

solen är underbar.
och första gången på länge har jag hunnit med en springrunda, tentaveckan var så intensiv att det inte fanns plats för något förutom jobb och tentaskrivande.
Jag har inte hunnit springa tillbaka min form sedan långtidssjukan, med tentan där efter. men sen maggio, miss li, emil jensen och alla ni andra, så ska vi ta rundor på en timme igen, jag lovar.


det känns som att min hjärna är överhettad, jag har varit otrevlig och oengagerad på jobbet i helgen. jag var helt enkelt totalt slut. jag är totalt slut. idag när alla i klassen lämnat in tentan i lärarens fack var det dags för föreläsning (?!)... alla satt bara och stirrade rakt fram, ingen fattade vad han där framme stod och sa. när han frågade om vi läste tidningarna, när han nämnde något som hänt satt fortfatande alla och stirrade framåt. och han frågade om vi inte ens kunde nicka lite till svar. haha, tentan har varit lika jobbigt för alla med andra ord!

slutslutslutslut.
sovasovasovasova.

Det är hemtenta över påskveckan..
jag jobbar varje dag (utom idag) under tiden vi har hemtenta, vilket var otroligt klantigt gjort av mig att boka upp mig på så många pass. stressen ökar för varje sekund, vilket gör att jag inte kan samla mig och koncentrerat skriva ner det jag kan, tänker eller till och med letar upp.
och igår kunde jag inte ens somna. klockan var tre när julia gav upp sitt sällskapande i min sömnlösa natt. jag satte mig i soffan och skrev ner en reflektion på en av tentans frågor. Jag tittade på tv, jag drack te, jag försökte sova sittandes, halvliggandes, helt liggandes, både med och utan lampa, jag läste lite, tittade lite mer på tv... och strax innan nio vaknar julia igen. en halvtimmes sömn fick jag under mina försök. det är hopplöst när den här sömnlösheten är så ihärdig.
utöver det började den helveteskorviga mensvärken idag. det gör fasansfullt ont och jag vet inte om jag står ut att leva som kvinna utan ppiller. jag vill egentligen verkligen inte använda ppiller, men jag kan inte leva med den här smärtan som ständigt återkommer..

jag har sovit en stund mitt på dagen nu, en och en halv timme kanske? mitt huvud är inte pigg på att fortsätta på tentan. stressen ökar, eftersom att det var idag jag skulle storplugga och skriva så mycket jag bara hann på den dumma tentan. julia åker hem idag och tårarna rinner så fort hon öppnar dörren för att gå ut. det känns som att vi bara existerar på schema. när vi väl ska ses, ses vi inte eftersom att båda jobbar så mycket. jag vet att det bara är för en kort period i våra liv, men ändå. Jag vill att flytten hit ska ske nu, men det gör den inte. inte ens ett datum har jag att se fram emot.

jag flyr från tentan genom att skriva här, men det flyter inte på lika lätt på tentan som det gör när jag skriver här och jag måste få formulera tankar till ord, ord till meningar, meningar till något konkret. något jag kan läsa som om det inte vore jag själv. en berättelse långt bort ifrån..

men just nu har jag bara en känsla i kroppen och det är att
det går åt helvete med allt..

i flera timmar har jag dragit mig för att ringa en annan tandläkare än min. min tandläkare svarade inte i fredags när jag ringde, flera gånger. han svarar inte heller idag. men nu så ringde jag en annan tandläkare bara för att fråga vad man ska göra med mitt inflamerade tandkött som sitter runt visdomstanden som inte vuxit upp..
och svaret blir:
antingen bränner man bort tanköttet så att tanden kanske kan växa upp, eller att man ändå får dra ut den senare.
eller så drar man ut tanden direkt.
eller så har man inget val, att inflammationen redan gått till roten av tanden och man måste dra ut den.
jag greps av panik. sa hej då och lade på luren. dom kan gärna få ta bort tanden, men då ska jag vara så nersövd att jag blir svår att väcka!!! så det så. nu väntar jag på att ralph ska ringa upp så att jag kan göra ett besök hos honom för att veta vad jag ska göra.

förut pratades det om i aspergergruppen jag gick i, att det skulle startas en tandläkarmottagning för dom med autism. jag önskar att det gjorde det! så att tandläkarna vet hur mycket mer vi känner och hur omständigt allting är med ett tandläkar besök för oss.
skulle nästan vara värt att ta bort alla tänder och köra med proteser resten av livet för att slippa allt som har med tandläkarbesök att göra.
vad säger du julia? vill du ha en tandlös flickvän när hon är 24 år? ;).

igår jobbade jag mitt första pass med den kille som jag är ledsagare för.
jag måste säga att det var svårt. mycket svårt.
jag hoppas det är för att vi inte känner varandra än och inte för att det är att jag inte klarar av det.
han sa att han hade haft kul, när jag frågade honom, men jag vet inte.
det kan ju också vara personkemi, det spelar ju också stor roll. jag ska kämpa vidare en månad i alla fall, minst.

annars har vår lilla skruttismili blivit jättesvullen på magen vid operationssåret. :(. det är som en stor bulle som står på högkant precis där såret är, så det är inte jämnsvullet över hela magen utan bara längs med såret, rakt upp sådär bara. ser ut att göra jätteont men mili klagar ingenting. julia ringde och frågade om svullnaden i alla fall och vill att vi kommer tillbaka så att dom får titta på det. jag jobbar hela dagen idag och imorgon, så min fina pappa ställer upp och tar mili tillbaka till veterinären. men usch vad man blir orolig när det blir så med ens finaste små djur. men ändå är jag inte jätteorolig. eller jo, när jag ser på såret bara, blir jag det. men tittar jag på mili som myser in sig bland kuddar och sover så gott så blir jag inte orolig. men saken är ju att det snabbt kan bli värre och det vill vi ju undvika.

och vet ni en till sak?
jag är kär. mest kär i hela världen. jag kan inte sluta tänka på hur kär jag är, så kär är jag. punkt.

nu tänker ni kanske på programet det blir bättre. det är inte det jag vill prata om, utan innebörden av orden.
Det värsta jag visste när jag var nere på botten och inte såg något ljus eller någon framtid över huvud taget var just dom orden; det blir bättre.
inte fan hade jag en chans att tro på att det blir bättre, det var skrattredande och nästan hånfullt att få höra dom orden. Någonting alla bara sa för att det skulle få mig att må bättre. Det visade bara att ingen såg problemen från mitt håll, ingen som förstod mig på det sättet att dom visste att dom orden inte gjorde mig bättre. Jag blev nästan mer ledsen när jag fick höra 'det blir bättre, andrea'. Jag kände mig så himla ensam. Jag kände då hur stort glapp det var mellan där jag befann mig till den dag det skulle vara bättre. det fanns ju inte ens i min värld att det blev bättre.
Jag brydde mig liksom inte om när det skulle bli bättre, det var ljusår bort, men vad fan skulle jag göra just då när jag var längst ner? det var vad jag ville och behövde höra. hur ska man orka med livet när man är på botten? det var det aldrig någonsin någon som sa något om, bara att allting skulle bli bättre. Jag skar mig första gången när jag var runt tio/elva, strax därefter kräktes jag med flit första gången. jag skulle säga att jag mådde på riktigt bra första gången för ungefär två år sedan. och under dom drygt tio åren fick jag höra att allting skulle bli bättre och att allting skulle bli bra, men ingen som berättade när det bra skulle börja eller hur jag skulle leva fram tills att det blev bättre.

jag och evelina pratade på tunnelbanan hem nu i veckan om det här. hon berättade att hon läst mitt blogginlägg om det jobbiga jag varit med om. vi började prata om vad man ska säga när någon berättar något så starkt. jag förstår att man inte vet vad man ska säga, att det är många som undrar varför jag lägger ut en text på min blogg, på internet som alla har tillgång till och kan läsa.
jag har inget bra svar på varför jag lägger upp det. varför jag skriver om allting. men jag har aldrig skrivit för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, eller för att få folk att kommentera det jag skriver med stärkande ord och så. utan jag skriver för att jag tycker det är viktigt att uppmärksamma att man kan ha varit med om så mycket och att det ändå inte syns utanpå, det är ingen som ser vad jag har varit med om. Vi kan inte se hos varandra vad vi tidigare varit med om, om det inte finns fysiska men efter det som hänt oss. men jag tycker det är viktigt att berätta att det är så många som döljer allt som hänt eller döljer medan saker och ting sker, utan att det finns någon som vet eller ser. jag tror att jag tycker det är extra viktigt eftersom att jag även har en diagnos som inte syns utanpå. det är ingen som kan se att jag har en diagnos. Och jag menar inte att alla ska säga vad dom varit med om.
men det handlar om inställningen, och fördomar hos människor vi möter. att vi måste vara medvetna om att det mesta om den människa vi möter finns där vi inte kan se. vi har inte tillgång till allas inre. vi kan inte se det den personen inte väljer att visa.
jag vill motarbeta fördomar. jag blir irriterad när man inte tror att jag har en diagnos när jag säger att jag har det. jag visar för alla andra att jag inte har det, men jag har det. och när jag säger det stämmer inte jag med den bilden andra format mig till. därför vill jag bryta det. jag vill visa att det, och då väldigt ofta, inte stämmer med vad man har för uppfattning om människan eller situationen. Jag tycker det är viktigt att kunna ändra fördomarna och den uppfattningen man fått om en människa till det rätta när det väl kommit fram. vi ska inte vara så fastklistrade i våra invanda mönster om fördomar.



det är inte synd om mig. jag har haft ett tufft liv, men det är inte längre synd om mig. jag mår ju bra. jag sitter inte i detta nu och blir utnyttjad av en äldre man. jag mår bra. jag behöver inte att du tycker synd om mig.

det är snällt att du visar din omtankte av vad jag delar med mig. att du blir berörd och tycker att jag gör någonting bra. det glädjer mig att du lyssnar. det gör mig glad att du visar att du lyssnar. Det känns bra när du finns i min närhet genom att lyssna. När du visar att dom fördomar jag motarbetar framställs på ett sätt som får dig att tänka och möta människor på ett annat sätt, då blir jag som gladast.
jag vill kunna göra någonting av att jag inte levt alla år jag levt. jag vill ge dom åren till några andra. jag vill inte se dom som förlorade. jag vill tro att något litet ord av det jag säger kan hjälpa någon där ute. (vilket inte är så stor chans eftersom att min blogg inte är så välbesökt, men jag kan ju få tro! :P )


något som hade varit mer relevant att fråga mina svarta dagar förr hade varit;
'vad skulle jag kunna göra för att din dag idag skulle bli lite lättare att orka med?'
tänk på vad ni säger. jag ber er inte att ta bort hoppet i meningen med att det blir bättre, kanske bara att vara lite mer realistisk och inte slänga ur er fraser som borde hjälpa den ledsna människan.

<3.

rubriken kommer från carolina gynning. det står på ett glas hon gjort som jag fick av sara.

bengt börjeson har föreläst i vår skola de senaste dagarna och han inspirerar verkligen. och än en gång känner jag att den här utbildningen, dom yrken den kommer leda till, verkligen är någonting jag vill göra.
men börjeson har fått mig att fundera mycket också.

också det att julia och jag pratar mycket om framtiden, får mig att reflektera. reflektera över att jag är glad.


som många vet, och som går att läsa i tidigare inlägg har jag mått väldigt dåligt i mitt liv. det är mycket som jag behövt kämpa med. bl.a så trodde jag från tidig ålder att jag inte skulle leva på min tjugoårsdag. jag kunde för min värld inte tänka mig ett liv längre fram, jag såg ingen som helst framtid. jag kunde inte tänka mig själv i situationer efter tjugo. när jag sedan närmade mig tjugo och hade överlevt det mesta var jag rädd att jag ändå skulle ta mitt liv när jag fyllde tjugo. eftersom att jag så länge tänkt tanken att jag inte skulle vara med om tjugoårsdagen, än mindre tiden efter, hade detta nästan blivit som en tvångstanke. men jag klarade mig igenom det. jag fyller år i slutet på sommaren, och mellan studenten i början på sommaren och födelsedagen på slutet av sommaren fick jag fast anställning, köpte lägenhet och tog körkort. någonting som kändes oerhört onödigt eftersom att jag skulle dö. men någonstans inuti, utan att jag var medveten om det, visste jag väl att jag skulle bli kvar i livet.

första gången jag kom i kontakt med en psykolog för att jag ville dö var jag tolv år. och då var det redan nere i botten. det började alltså långt innan dess. innan dess hade jag i många sammanhang hamnat i ett utanförskap som gjorde att jag inte kände mig omtyckt eller passade in någonstans.
efter det följde dom sexuella övergreppen, utnyttjandet. domen blev sexuellt ofredande, men jag kallar det fortfarande för ett utnyttjande, för det är precis vad det var.
med allt detta kom ätstörningarna och träningsmanin. jag var så lågt i botten att jag sov tre timmar per natt, grät mig till sömns varje gång och skar mig själv varje gång jag duschade.
trots detta gick jag ut högstadiet med drygt hälften mvg och resten vg. jag var så bra på att dölja allt som pågick. så bra att jag inte själv förstod hur illa det var. jag lurade till och med mig själv.
jag förträngde mycket och trodde att jag kommit över det mesta av minnena från utnyttjandet, men i gymnasiet kom smällen när allt föll. när jag föll handlöst mot marken.
då började psykoserna, ätstörningar på nytt, självskadebeteendet blev värre och önskan om att dö blev som starkast då. stackars jonna som jag nyss blivit vän med gjorde allt för mig under den tiden. hon var ordagrant mina lungor och mitt hjärta. jag levde enbart genom att hon fanns för mig.
efter ett självmordsförsök fick jag kontakt med en psykolog igen. tredje psykologen. det blev aktuellt med en utreding av asperger syndrom och adhd. jag uppfyllde alla kriterier för asperger men inte tillräckligt många för adhd.
ändå gick jag ut gymnasiet med ungefär hälften mvg och hälften vg och något enstaka g, samt jobbade extra på demensboende och med konfirmander.
psykologen som gjorde utredningen fick jag även prata hos efter utredningen. jag har gått till henne i sex år, men slutade för ett år sedan eftersom att jag flyttade till örebro ett tag då. vi hörs fortfarande av ibland, men inte mer än så. jag gick aldrig in på djupet om vad som hänt under alla perioder av mitt liv. jag kunde aldrig prata om det. jag skrev istället av mig hemma och skrev sånger om det jag kände. men på något sätt gav det mig en trygghet att gå dit och sitta av tiden. även om det hände att jag inte öppnade munnen under ett par tillfällen.

när gymnasiet var slut och jag började ett liv med jobb, eftersom att jag kände mig helt färdig med skollivet, började livet kännas ganska okej. jag vacklade mig fram och jag kände mig uppskattad på jobbet och livet fick helt plötsligt en mening. jag behövdes på jobbet och min vänner där fick mig att må bra och tycka att det var kul.

jag hade en liten pillerburk med olika starka mediciner jag samlat på mig genom åren innan, som en sista-utvägen-burk. den gav mig en trygghet till att jag kunde välja att sluta om det var så att jag ville det. en gång bad jag sara att hon skulle tvinga mig att ge den till henne så att hon kunde kasta den åt mig, jag hade försökt att kasta den många gånger själv, men aldrig kunnat genomföra det. den kändes så viktig för mig att jag kände att jag inte skulle kunna leva utan den, eftersom att jag då inte lika lätt hade valet att avsluta livet om jag velat det. sara tog den från mig, och den kvällen hade jag en ångest som var en av de värsta jag varit med om. några dagar efter skulle jag passa saras katt och letade lite smått efter min pillerburk när jag kom dit, i hopp om att kunna ta tillbaka den.. men som tur var hade sara redan gjort sig av med den, i alla fall så hittade jag den inte.
men jag hade även kvar min skalpell som jag skar mig med. det har jag fortfarande, trots att jag inte skär mig. jag känner inte behovet av att skära mig längre. så länge jag vet att den finns där, känner jag mig lugn. trots att jag vet att jag inte längre behöver den.




nu är idag.
idag mår jag bra.
idag är jag lycklig.

jag levde oerhört mycket på andra förut. det var mitt sätt att överleva. jag kunde inte vara i mig själv eftersom att jag aldrig hade orkat mig igenom dessa år då.
det har tagit mig lång tid att återhämta mig. med jag har gett det tid. det har inte fungerat för mig att prata om det sedan är det över. känslorna har varit så enormt starka att det har tagit lång tid för dom att svalna av. att inte längre omge mig och överta mig så intensivt dygnet runt.

men jag är stolt. jag är stolt över att jag har tagit mig igenom det. att det inte längre plågar mig. jag kan tänka tillbaka på det som hänt och känna att det verkligen tillhör det förflutna. ibland så långt bort att det känns konstigt att berätta om allt det här eftersom att det stundvis inte känns som att det hänt mig. jag kan återberätta saker utan att falla in i ångest, utan att tårarna rinner utan stopp.

visst finns det fortfarande dagar som jag tycker att det varit orättvist när jag behövt uppleva så mycket. det är orättvist, men jag kan inte ändra mitt liv. det är kolsvart tills jag vaknar upp i tjugoårsåldern, men nu är det vitt och fluffigt. jag älskar min underbara flickvän som gör livet så fluffigt.

jag har gjort upp med mitt förflutna. det förstör mig inte längre. det är en del av mig.
jag är glad att jag inte påbörjade min socionomutbildning tidigare. jag hade inte kunnat plugga och fajtas med de här livsfrågorna på samma gång.
men nu är jag redo för världen. det är dags att börja leva livet som jag vill leva. inte låta livet leva av mig.

jag tackar alla mina blad på ryggen (ni som står för bladen) för att ni hjälp mig att komma dit jag är idag. <3.

förbättrade springtiden med 9 minuter sedan första springturen fyra turer tidigare. från 59 minuter till 50 minuter det känns okej.
och det var så sjukt mycket lättare att springa idag än i tisdags när snön liksom förflyttande mig bakåt.. men idag var det plogat, så snabbt gick det!

för övrigt mötte jag en annan kille som sprang åt motsatt håll än mig, som såg fantastiskt glad ut och skrattade högt. haha. han hade små hörlurar i öronen, så det var säkert något roigt han lyssnade på. i alla fall hoppas jag på det, annars skrattade han nog åt mig, för just då för det tomt runt om oss. haha.

kanske får jag jobbet som ledsagare till en autistisk kille.
jag ska hjälpa honom i social träning.. social träning.. jo men visst. det är det jag själv inte heller kan. fan ibland blir jag så trött på att jag ska försöka göra allt som normala människor kan. jag vill utmana mig så pass mycket och kunna leva så mycket som möjligt som andra att jag gör saker jag inte kan. vad ger det killen för kvalité av social träning? jag känner mig egoistisk utan att jag vill tro att jag är det. är jag det? jag vill ju hjälpa honom, men kan jag? det här får mig att fundera på vad jag kan och inte kan. jag vill tro på att jag kan. jag vill tro på att min diagnos, vår nästan samma diagnos kan hjälpa mig i förmågan att hjälpa honom.

tänk att jag själv skulle vara kvalificerad att få den hjälp som också han får.. men jag vill klara mig själv så mycket som möjligt. och när jag tänker så, sänks mitt mot inför att försöka. men jag vill ju så gärna arbeta med dessa typer av diagnoser senare som socionom, det är i alla fall ett av mina önskemål. så jag måste ge mig in i det.
jag är bara rädd för att misslyckas. att jag inte lyckas ge killen det han behöver. att jag inte lyckas hjälpa killen på det sätt han verkligen behöver hjälp.

jag är så himla krävande med alla mina rutiner och med hur jag vill ha saker på ett visst sätt.
ibland så till en viss gräns att jag själv tycker att jag är löjlig, men kan ändå inte låta bli att vilja ha det på just det där speciella sättet som jag är van vid eller för att många andra saker spelar in.
julia är så omtänksam och har lärt sig de mesta av dessa småsaker och brukar fråga mig innan hon gör något. när jag tänker på att hon frågar mig, som om jag skulle behöva tillåta henne saker, känner jag mig som världens sämsta människa. men på det sättet hon frågar mig på, känner jag bara hennes kärlek och hon förminskar mig inte det minsta, med tankte på hur lätt det skulle kunna vara att ställa dessa frågor på ett förminskande sätt.

det finns vissa saker med min diagnos som jag hatar att jag inte kan förbättra. eller där förbättringen avstannat, för det mesta har jag ju förbättrat avsevärt sedan flera år tillbaka. ett exempel är dessa saker som jag vill ha på ett specifikt sätt. och jag känner mig så barnsligt fånig när jag ber julia om dom sakerna. och när hon inte minns frågar hon mig, på ett så omtänksamt och kärleksfullt sätt som bara hon kan.
jag älskar dig mer än något annat och jag älskar att du bemästrar min diagnos och allting runt omkring den. men jag är också ledsen över att du måste offra vissa saker, även om du säger att du inte tycker att det gör någonting.
du är det mest värdefulla jag har. <3.

ingen tillräcklig sömn.
kvart i fyra somnade jag första gången. vaknade en kvart senare av att mili sprang omkring och jamade massor. somnade om vid fem och vaknade igen vid sju, somnade om efter en stund och sov till åtta.
en typisk ganska sömnlös natt. något som diagnosen också bidrar till. denna sömnlöshet.
jag har läst mycket om att personer med asperger syndrom inte har lika stort sömnbehov som andra, men att vi också har en låg energinivå.
det är så frustrerande att ligga vaken utan att det finns något som skulle hålla mig vaken, och redan från början ha lite med energi dygnet runt och att allting runt om mig tar mer energi från mig, än från många andra. jag behöver verkligen sova för att kompensera upp den redan inbyggda låga energinivån och för allt energikrävande under dagen. ni vet vanliga saker som att åka och handla och sånt.
det är segt att inte orka med allt jag vill göra heller. först är det alla måsten. sen ska energin även finnas kvar för att träffa vänner, vilket är det egentliga måstet. det roliga måstet. men maten kommer inte hem av sig självt och jag får ingen lön om jag inte jobbar.
och kommer jag ur sömnrutinerna tar det lång tid att komma tillbaka till det normala, så att jag kan sova utan den stora störningen på sömnen. lite svårt har jag ju alltid. och har alltid haft, men ändå så pass att jag fungerar på dagarna.

när jag söker jobb är det så mycket jag måste utelämna, alternativt berätta och riskera att inte få jobbet.
det är svårt att utelämna att jag är homosexuell och att jag är förlovad med en tjej, eftersom att det är en del av mig och en del av mitt liv. någonting jag hela tiden måste komma ut med. visst att det är mer accepterat och så vidare nu med samkönade förhållanden men inte hos alla. och behöver man ett jobb gör man allt för att försöka få ett och eftersom att det är många familjer som sak syna en innan de väljer att träffa en ( i de jobb jag söker) så känns det som att riskera en anställning genom att berätta det.

den andra saken är min diagnos. det är en minst lika stor del av mig. aspergern är jag och jag är aspergern. det är så mycket som påverkas av diagnosen och det är svårt att utelämna, trots att jag måste.
som julia sa så trodde hon att om hon hade ett barn med asperger och fick betalt för avlösning/assistans/ledsagning av försäkringskassan så skulle hon inte vilja att en med samma diagnos ska hjälpa hennes barn. och det är precis så jag tänker att föräldrar och företag tänker om jag skulle säga att jag har asperger..

i vanliga fall är jag väldigt öppen med både min homosexualitet och min diagnos och därför känns det så fel och kvävande att gömma det.
det är inte så att jag presenterar mig med "hej. andrea. jag har en flickvän och asperger syndrom". men jag har ändå möjligheten att berätta vid rätt tillfälle.. när andra har lärt känna mig och ser att ingen av dessa två märks särskilt tydligt mot vad fördomarna är. därför blir det så fel att säga det, det första man gör. speciellt eftersom att jag kämpar så för att klara av att ha ett jobb osv, och då vill jag ju inte slå bort dom möjligheterna för mig själv det första jag gör. därför måste jag gömma en del av mig. vilket jag tycker samhället borde skämmas för.

Vi läser en intressant kurs nu.
men det är himmlarns mycket kurslitteratur att läsa..
jag varvar mellan att jobba, läsa och umgås med min älskade.

jobbet jag jobbat otroligt mycket på sedan december kan inte längre ge mig dom timmar jag behöver så jag söker jobb efter jobb för att hitta ett nytt eller för att kombinera med det jag redan har.

som vanligt känns det konstigt att söka jobb för att hjälpa de som har samma diagnos som jag. mycket märkligt. och jag känner mig alltid nedslagen av tanken av att jag "inte borde" klara av det jag gör. som att min diagnos skulle tala om för mig vad jag kan och inte kan. jag har tränat upp vissa färdigheter som min diagnos säger att jag inte ska klara av. men jag har kämpat hela livet för att kunna umgås med människor utan sättet att uppleva världen på som jag gör, så jag fortsätter med det. och jag tror, på riktigt, att jag är en bra mellanhand mellan barn med samma diagnos som jag och mig som har diagnosen men som kämpat mig förbi många hinder. som vet lite av båda delarna liksom men ändå ser världen på samma sätt som dom. jag förstår dom på ett annat sätt än vad en person utan min diagnos skulle göra.

ibland är jag arg på att ha en diagnos som min.
jag älskar att umgås med folk. jag älskar att diskutera saker. men min diagnos hindrar mig.
därför är det något jag ständigt försker kämpa emot. trots att det är mycket svårt och kräver mycket energi så är det något som jag vill. periodvis orkar jag inte alls. periodvis har jag all energi till att träffa hur många som helst.
jag tycker det är tråkigt att det stoppar mig så bara.

nytt år, men inget som gör någon skillnad.

idag var jag och julia på ikea. vi var i desperat behov av nya lakan/påslakan, alla jag har har blivit sådär noppriga och osköna att sova på. Vi köpte även lite blommor och växter. Nu är det fint här hemma. Jag blir så harmonisk av massa växter. egentligen skulle jag vilja ha en växt på varje liten hylla och varje litet bord här hemma. dålig kombination bara med tanke på att jag är så fruktansvärt dålig på att ta hand om mina små blommor. :P.

idag har vi också utökat vår lista på namn till våra kommande barn. det är konstigt att vi kom på så många idag för vi har verkligen svårt att hitta namn som båda tycker om. men vi lyckades hitta några :P.
tjejnamnen är för närvarande:
unni
lee
vera
tåve

killnamnen är för närvarande:
morrigan
manne
hilding



jag har sovit jättedåligt de senaste nätterna. det påverkar mitt humör så mycket. det är tråkigt. :(.

igår var vi på teater. vi såg vit,rik,fri med ann petren, som är skriven av christina ouzounidis.
jag och jonna gjorde vårat projektarbete med en annan text som christina ouzounidis har skrivit och jag kände igen hela stilen med upplägget av texten och allting. sceniskt var det också väldigt likt det vi gjorde förut. det var lite kul att se, att jag och jonna tänkte lika som de som regisserade en text av samma manusförfattare nu. jag verkligen älskar christina ouzounidis texter. de är helt magiska. sådana texter man måste läsa flera gånger, analysera och förstå. väcker många nya tankar. är både djup och lätt. svår och enkel. underbart, alltså. :). se den, vit, rik, fri, stadsteatern.



eftersom att jag skrev ett inlägg fortsätter jag väl ett tag till.. men som sagt, får se hur det blir.

den här bloggen börjar kännas lite smått onödig.
eftersom att jag inte skriver.
vilket ju faktiskt är lite meningen med en blogg. :P.

jag får se om jag behåller den eller inte.
ska jag forsätta den kommer jag rikta in mig mer på livet med asperger och hur jag tacklar alla vardagsbestyr.


senaste tiden har jag jobbatochjobbat nästan bara jobbat, faktiskt. det är bra, med tanke på lönen jag kommer få i januari. men just nu känns det jobbigt att aldrig vara ledig.


vi hörs.