Jag och ensamheten.

jag har extrem huvudvärk och en början på feber, antar jag. jag frös som en tok och på skoj tog jag tempen som visade 35.0 grader, 15 minuter senare tar jag tempen igen för att jag känner hur huvudvärken stegrar och då visar den 37.2 grader. och jag fryser fortfarande.

men men. snart kommer johanna hit och äter middag. sen ska jag svara på några frågor till hennes skolarbete.
det blir fint det.

idag har jag så ont i ryggen att det känns som att det är ett nytt ryggskott på väg när som helst...

den här sången är korvans så fin! och det är nog första gången jag lyssnar mer på musiken och stämmorna än själva texten, för texten är ju korvans så tråkig, men åh, så fin den är! och för att inte tala om hur bra filmen är; o brother where art thou. och låten; down to the river to pray.

inatt har jag drömt så otroligt mycket konstigt att jag vaknade med världens huvudvärk.
nu ska jag dricka mitt älskade röda vaniljte och sen är det nog dags att lära sig några nya låtar på gitarren, det var allt för längesen jag höll i gitarren..

idag efter jobbet gick jag och lämnade flera blodprov för att kolla upp det där med vitaminbristen. det var en massa krångel med vilka prover det var jag skulle ta, men till slut löste det sig. den här gången blev jag väldigt yr och jag sa att jag var väldigt rädd för allt det här med provtagning. då sa hon: då tar vi en tunnare nål, den känns mindre. och det gjorde den! varför har ingen annan gjort det förut? men jag glömde att andas när jag satt där och hon fyllde rör efter rör och när hon såg att jag blev allt blekare sa hon: nu måste du andas! ta ett djupt andetag! sedan fick jag lägga mig ner, men jag klarade mig från att svimma i alla fall. mycket skönt. och det gick ju ganska bra i alla fall. jag menar, jag tog mig ju dit.

efter det gick jag till polisen och lämnade nyckeln som den mystiska mannen lämnade här utanför mitt fönster på påskaftonsmorgonen. dom tyckte också att det lät mycket märkligt, skrev ner det jag sa och så sa hon att jag skulle ringa direkt om han kom tillbaka.

sedan ringde telefonen och efter det samtalet log jag för första gången på hela dagen skulle jag tro.
nu ni.

dessutom har jag bestämt mig nu. det är dags. sedan får det gå som det går, men ingenting kan få mig att tycka att det är värt det längre...

grattis världens bästa mormor på din 62-års dag! <3.
jag älskar dig och allt du någonsin gjort för mig. dom dagar jag har fått funnits med dig, varenda minut.

idag har jag ont i ryggen, väldigt ont.
och är trött.
jag mår illa.
och jag vill ingenting.

inget annat förutom att ligga hemma och krama på vida.




efter jobbet ska jag till polisen, sen ska jag hem till mormor och morfar och fira deras födelsedagar. jag orkar egentligen inte med den stora släktsamlingen idag, men ett tag måste jag ju dit.

det finns ingen energi överhuvudtaget att göra någonting mer än det man ska, knappt det man ska, på jobbet. hur svårt ska det vara att få något nytt? något annat?
jag börjar så smått inse att det är timmis man måste börja som, för att sedan få anställning och fast jobb. men det känns så trist att släppa det man har. eller inte trist, men jag har liksom redan gjort allt det där en gång. det som tar emot är att när man börjar som timmis är det ofta mycket kvällspass...
och man vet inte hur mycket pengar man får i slutet av månaden.. den här "tryggheten".

frågan är vad jag värdesätter mest.

jag åkte tidigare till jobbet för att lämna in den där nyckeln till polisen, men så glömmer jag nyckeln. det går så bra för mig ibland.
och idag jobbar jag kväll, för första gången på flera veckor, och förstör hela min nya helt fantastiska rutin.
men solen skiner och det är ganska så varmt ute, så jag är faktiskt på ett ganska så bra humör. :).

fy fan för alla korvar vad jag har ont.
bion var en plåga, i den meningen att jag knappt kunde sitta still för att jag hade så ont.
alice i underlandet var både jättebra och jättetråkig. jag brukar annars inte tycka om typen av filmer som inte är verklighetstrogna, men jag tyckte om att dom hade gjort filmen som en fortsättning och inte direkt som det var i den tecknade riktiga filmen. och jag tyckte att det var dåligt datagjort ibland. och ibland var det jättebra gjort. väldigt ojämn på det mesta.
nog om filmen.
jag och andrea testade på sushi för första gången i våra liv. jag är inte imponerad alls. riset smakade fisk. bara fisk. men, jag älskar ju avokado; men som andrea sa "avokado och ris kan man ju äta hemma" och jag håller helt och hållet med dig.












film:




nu har jag dessutom sökt flera skolor! och jag börjar känna mig riktigt taggad för att plugga. dels också för att få till det här med att vara ledig kvällar och helger. få rutin på tider och på livet igen. jag märker hur stort behov jag har utav det när tillfället ges. ibland är jag mer aspergerig än vad jag vill erkänna. jag vill inte låta det förstöra för mig så jag försöker i den mån det går att utmana varje problematik i det, men just det där med rutiner är en av det mest utpekande dragen för asperger och jag känner att det faktiskt är något man inte kan träna bort så pass mycket att det fungerar i alla fall. för det gör det inte.

på mer än en månad har jag varit fri från jobb kvälls- och helgstider, dels för att jag var ledig i två veckor men ändå, jag märker själv hur mycket mera sprudlande jag blir. hur jag pratar mer. hur hela jag förvandlas till den där lite mera sociala tjejen som jag i mellan åt saknar och vill kunna vara. för lite social är jag. och ganska mycket social för att faktiskt ha asperger.
ibland brukar jag känna mig nöjd med dagen, på så sätt att jag sagt det jag velat säga till någon, istället för att tänka det och låta bli att prata. och då blir jag så glad och ler ett leende till, åt mig själv. :).

el rasto på jobbet. och när den är slut är det bara dryga timman kvar. bäst!
idag har jag extrem mensvärk, när man blir alldeles; kallsvettig och yr, när man varken kan sitta, stå eller ligga utan att det gör ont, och när illamåendet gör att det man skulle ha behövt äta kommer upp med detsamma.
känns som att jag inte har gjort någonting på jobbet idag, utan lagt över allt på stackars sara. och nästa gång jag går till läkaren ska jag försöka ytterliggare en gång att försöka förklara hur jävligt onda mina smärtor är. skulle jag vara en som visar eller uttrycker fysisk smärta skulle jag skrika högt och gråta samtidigt, tror jag, haha. så ont gör det.
men för någon månad sedan drygt på programmet efter tio var det någon som pratade om just extrema menssmärtor och att det blev värre med tiden och det var någon slags sjukdom. och såklart tyckte jag att allt stämde in på mig. och det är vid tillfällen som jag fått för mig att jag vet vad jag har som jag inte vill uppsöka läkaren för att jag inte vill få reda på att jag har det. men well.

efterjobbet möter jag upp sofia och andrea. jag ska köpa lite födelsedagspresenter till mormor och morfar som fyller år nu i veckan och nästa vecka. vi ska också hinna med att äta innan det blir bio vid en sådan där lagom tid som vid sju. alice i underlandet ska vi se, dock inte i 3d vilket jag hade velat prova på, men det får bli en annan gång sörrni.

jag har drömt om den mystiska mannen inatt.
i drömmen vaknade jag och då stod han precis vid sängen. sekunden efter vaknade jag på riktigt och flög upp ur sängen.
och sådär har det varit ungefär hela natten, legat vaken, somnat, drömt om honom, vaknat i panik för att sedan ligga vaken en bra stund till.

usch!


och nu ska jag till det där jobbet som alla redan har tröttnat på.
efter det ska jag träffa fina vänner och gå på bio. :).

jag har nya fina lila gardiner, och nya fina lila kuddar till soffan.
jag har tagit bort hyllorna på väggen där böckerna/dvd-filmerna och cd-skivorna stod, och istället suttit upp nya hyllor till böckerna.
och förresten ska jag måla om i köket igen, och vilket färg det blir får ni se när det är klart.










jag är också lite rädd för den där mannen som stod och tittade in genom mitt fönster igår. inte för att jag tror att han var speciellt farlig, men det var otroligt obehagligt. det kändes som att han tittade rakt in på mig, för jag satt ju där rakt framför honom. men jag vet ju som sagt inte hur mycket han såg, eftersom att persiennerna var lite vinklade. men. jag får för mig att han ska stå där varje gång jag närmar mig fönstret, eller varje gång jag drar upp persiennerna. uschansbuschans!

efter den trevliga födelsedagsfikan hos liv bestämde jag mig för en springrunda när jag kom hem, vilket faktiskt är den första uterundan för i år.
på dom grusiga vårgatorna tomma på folk sprang jag med jensen i hörlurarna. himlen var lilablå och luften var inte så vinterkall som den varit så otroligt länge nu. när jag var hemma vid porten igen kändes det som jag inte ens hade sprungit något, ganska förvånande eftersom jag inte tränat ordentligt sedan ryggen började spöka.

och festen igår var så himla rolig och jag var så glad och jag är så glad idag.
det är det här som gör att livet blir lite mer än okej, mycket mer än okej. det är dom här dagarna det är för få av för jag minns dom inte när vinterns kyla omsluter mig. men nu börjar jag vakna till liv igen.
jag klarar ju det här, eller hur?

jag finns
på riktigt
igen.

igår var det fest igen!
bilder:















det var en riktigt rolig kväll som inte slutade förrän vid fem.
vi spelade mycket spel och musik och drack hur mycket som helst, så när vi sedan behövde gå för att fylla på läskförrådet till drinktillverkningen räckte inte sofia och jonas som stöd åt mig, jag ramlade ändå massvis av gånger med huvudet mot den hårda asfalten. jag vet inte hur jag lyckas... men jag behövde i alla fall ingen ambulans, det är väl bra? eller? ;). 

tidigt idag vid halv sju, när jag sitter i soffan och läser, ser jag en man som långsamt går och ställer sig precis utanför mitt fönster; tittar sig omkring, vänder och vrider på en blå ikeakasse och tittar sig omkring ytterliggare en gång. sedan får han syn på mig och tittar in genom mina vinklade persienner. han stod och tittade in länge innan han försvann. och det tog ett tag innan jag vågade gå upp från soffan och titta vad han gjorde där ute egentligen och då ligger det en nyckel och en kapsylöppnare mitt i gräset alldeles utanför mitt fönster.
undrar vad han har haft för sig?

förstår ni varför jag älskar den här tjejen?!
haha.

nu har jag jobbat dagtid sedan jag kom hem från italien, desstuom varit ledig helgerna. och jag känner redan vilken skillad det gör, även om det bara handlar om drygt en vecka och två helger. det är en ENORM skillnad. för mig i alla fall. kroppen vet när det är jobb och när det är ledigtid. annars hinner kroppen aldrig gå in i ledigtid, förrän det är dags att jobba igen, eftersom det är huxflux med tiderna liksom.

jag råkade sno någon grannes tvättid idag. jag gick dit för att titta om det var ledigt, för jag hade verkligen inga rena underkläder överhuvudtaget nu. och så var det bokat klockan sju, och klockan i tvättstugan var tio över sex och då tänkte jag att jag hinner tvätta en maskin, torktumla kan jag ju göra fastän den andra kommer klockan sju. men när jag sedan ska gå och hämta tvätten och tittar på klockan här hemma är den plötsligt åtta. klockan i tvättstugan är alltså inte framdragen...