Jag och ensamheten.

jag ser alltid hur många stavningar på te som helst.
själv skriver jag te. det stavas ju så.
jag har sett hur många försök som helst där te stavats på alla andra sätt än just T och E.
för visst stavas det te! och varför inte bara skriva te då?!

jag kom fram till jobbet, om än lite försenad. det tog längre tid att komma hem, konstigt att tågen kan vara så försenade när det knappt finns några turer att bli försenade med.
tränade efter jobbet och sprang 5km idag med, fast på 26minuter.

vet att det inte är så roligt att läsa mina tråkiga, deppiga inlägg som dyker upp ibland.
men idag är en mycket bättre dag än igår, för er som vill veta det.

för drygt en vecka sedan köpte jag en ny väska. det stod inget om den var i riktigt skinn eller om det var imitation. hon i kassan visste inte så hon frågade de övriga i personalen. när hon kommer tillbaka säger hon: nej, tyvärr, det är bara imitation. tyvärr? säger jag. det är ju det jag vill ha.




nu ska vi se om jag kan komma till jobbet eller inte i det här snökaoset.
hejsvej.

idag har jag en otrolig ångest. det är svårt att andas.
jag sprang 5km på 25minuter på bandet idag, det maniska springandet utan slut.
jag vill gråta, men jag kan inte. jag vill andas friskluft, men jag kan inte.
jag är arg på mig själv för att jag sårar människor. jag är arg på mig själv för att det inte är meningen att såra.
än en gång rinner blodet och jag skäms. skäms för att jag inte kan låta bli. skäms för att det är jag.
än en gång rinner blodet för att påminna mig om hur dum jag är.
än en gång rinner blodet på mina bara ben.
än en gång för att aldrig tillåta mig att må bra.

jag vet inte hur man gör som glad. jag vet bara hur man lever olyckligt och mörkt.
när dagar som får mig att må så bra tar slut, inser jag att jag inte är värd dom dagarna. jag får skuldkänslor för att jag skrattar och är glad. det känns som att det är på låtsas. inget av det är på riktigt. livet vill bara sukta mig med lyckan, den jag aldrig kommer att få. den lyckan som ångestfria dagar och utan sömlösa nätter. den lyckan med skrattande vänner.

jag vill inte tro att det är så.
jag vill tro att mina dagar också kommer att bli ångestfria, att jag kommer att leva utan sömnlösa nätter. jag vill tro att blodet slutar rinna ner för mina ben, att mina ärr så småning om kommer att blekas bort av solljus och gångna år utan allt skärande. jag vill tro att jag ska sluta skämmas för den jag är. jag vill tro att det blir bra. jag vill tro att jag skrattar med mina vänner.

jag är så otroligt rädd för att misslyckas. misslyckas med det som gör att jag ändå framstår som ganska normal. jag är rädd för att inte orka jobba när ångestdagarna blir för långa. jag är rädd för att inte kunna betala lägenheten och bli tvungen att flytta hem igen. jag är rädd för att mina vänner inte ska orka med mig och lämna mig. jag är inte rädd för om det ska hända, utan när det ska hända. och när det händer kommer jag inte klara det.

Har ni sett crazy in love?
det är en film där huvudpersonerna har aspergers syndrom.
jag tycker att man får en ganska så bra bild av hur personer med asperger fungerar och tänker.
jag känner mest igen mig i killen som har huvudrollen, jag döljer som sagt väldigt mycket, men mycket av det som han tänker, känner och gör, är det jag har inom mig men inte visar.
har ni tillgång till voddler finns den där.
jag hittade ingen större bild än den här.

när vida hoppade upp i min famn idag för att kela, pussar jag henne och säger
min älskade lilla fisk.
FISK?!

Har du några sjukdomar? just det har dom frågat nu när jag åkt ambulans dom senaste gångerna, och jag vet inte vad jag ska svara. är asperger en sjukdom? så som dom menar det? jag har avvaktat med att svara, till slut ställer dom frågan tar du några mediciner? då svarar jag nej. men sedan har jag ändå sagt att jag har asperger. och jag hör hur dom rapporterar från den ena läkaren till den andra att jag har asperger. vad det nu spelar för roll att jag har det, när jag åker in för en svimmning och eventuell drogning.
hur som var dom otroligt snälla på s:t görans aktumottagning, i alla fall när jag jämför med besöket på danderyds akutmottagning i höstas, nu tog dom det lugnt och förklarade vad dom gjorde hela tiden och var inte sådär hårdhänta och snabba med allt. :).

och jag har tänkt på att det kanske blir för mycket intryck för mig när jag går ut. nya platser, hög musik under lång period, många människor, mörker och starka lampor, kämpa med att urskilja röster och prata. hålla koll på allt. helst hålla koll på vad alla runt omkring mig gör hela tiden. såklart har jag blivit ganska bra på det där, eftersom att jag utsätter mig för det och tränar på det hela tiden, men ibland kanske det är så att det blir lite för mycket i alla fall. Jag tror inte att det här gör att jag ramlar och svimmar, men att det tillslut är för mycket i mitt huvud att jag inte kan hålla koll på något. att jag släpper allt och inte försöker hålla mig uppe när jag tappar balansen och sånt. det låter helt snurrigt det här, men jag vet inte hur jag ska förklara det så att ni ska kunna förstå.

det är så mycket med asperger. det är så många olika moment som blir knasiga och jobbiga. något jag inte klarar alls, och som jag tycker är väldigt jobbigt att jag inte klarar är att hålla konversationer igång. jag har verkligen hur mycket som helst att säga, hur mycket som helst att fråga. men allt stannar i mitt huvud. för jag vet inte om jag kan säga just det jag vill säga eller fråga just det jag vill fråga. jag vet inte om det passar sig, eller om det blir konstigt. så istället för att faktiskt säga något, eller fråga något sitter jag och tänker på om jag skule kunna säga det eller inte, tänker ut konversationen i huvudet. tänker ut ett möjligt svar från den andra personen för att kunna förbereda vad jag ska säga då. och så fortsätter tankarna, hela dagarna. det är otroligt jobbigt faktiskt att brottas med mig själv hela tiden. vilja, men bli stoppad.



något jag kämpade med förut, varje dag, var psykoser och panik- och ångestattacker. när intrycken blev alldeles för många hela dagarna, för lite sömn och ensamhet. jag hade väldigt svårt att accpetera att det var psykoser, jag trodde på allvar att dom där spökena var helt på riktigt och skulle döda mig. skepnader som övervakade mig, bestämde varenda minut av mitt liv. jag blev också jättearg och sårad när folk sa att det var psykoser, för mig var det absolut inga psykoser. dom var ju där. spökena stod ju där precis bredvid mig. så många kvällar och nätter där jag befann mig i mitten av två världar och inte visste vilken som var den rätta. båda så verkliga, men så olika. jag är så glad att dom dagarna är över. den där totala skräcken är någonting jag aldrig glömmer.

när jag tittar tillbaka på det så här blir det ganska tydligt för mig hur stark jag har blivit. hur jävla mycket jag har klarat av. jag var runt tio första gången jag skrev i min dagbok att jag ville dö. att jag ville ta livet av mig. när jag gick i fyran. jag hade inga framtidsdrömmar, jag tänkte inte på vad jag skulle välja för gymnasium. jag trodde inte att jag skulle leva. jag trodde att jag redan skulle ha dött då. jag har alltid trott att jag inte skulle bli äldre än tjugo. det har varit så otroligt många år av totalt mörker och suddigt synfält, men det är inte så längre. jag har blivit så mycket starkare.
jag är så glad för mina vänner och allt ni någonsin gjort för mig. det är er förtjänst att jag finns. jag är så otroligt tacksam över att ni finns. ♥.

inte orkade jag baka något himla bröd heller. det lät ju bra när jag satt här vid datorn, men så fort jag kom ut i köket vände jag tillbaka på en gång.

men jag har fruktansvärt ont över nyckelbenet. mycket mer ont än bakhuvudet, som faktiskt var det som orsakade allt drama. och nu börjar det så smått bli blåmärken, fast det syns ju inte så bra.


och jag borde ta och äta någonting. det var ett tag sedan nu igen. äta och äta.

och förresten, måste jag säga! att killen som hjälpte mig med skorna när vi skulle gå från anchor, han hade jag gärna pratat mera med ;).

vad ska man göra denna snöstormsvarningslördag om inte baka eget bröd?

nu har jag sovit mina dom där fyra små timmarna, som är dom enda jag kan sova, när jag varit ute. det är ett standardtal, just fyra. always. Men det är ju alltid något!

kvällen började i alla fall med middag med sara på ett mysigt ställe vid mariatorget, har jag för mig att det var. Sedan gick vi vidare för att möta upp saras vän och invänta gardell på folkoperan med ett glas vin. Jag kan säga att det glaset hade jag mer än gärna hoppat över, för när jag satte mig i stolen på rad fyra var jag redan full. och jag skojjar inte. jag garvade hysteriskt bara av att jonas kommer ut på scenen. det var fruktansvärt pinsamt! och som vanligt är jonas väldigt bra på alla sätt och vis, men han gjorde det inte på sitt speciella jonasvis. jag saknade jonas under hela jonastiden, det var lite som att han aldrig kom. MEN! jag säger inte att han var dålig, för det kan han omöjligt vara. bästaste gardell<3.


och inga egna bilder fick jag. jag hade med mig kameran! men när jag trycker på on-knappen är det enda som visas i displayen change battery pack. lyckat. men jag hoppas att jag får några bilder av sara sen!

sedan gick vi till anchor för att möta upp jobbartjejorna, som blev en ganska liten skara till sist. vi fnittrar, eller nej. jag fnittrar, vi pratar och har trevligt. drack vin och goda drinkar, ni vet, som man gör när man går ut? men jag kan visst inte göra det. för när vi ska gå hem kan jag knappt gå ordentligt. jag går långsamt och låtsas titta in i butikerna för att inte avslöja att jag faktiskt, egentligen, inte kan gå alls. fast nu har jag ju avslöjat det i alla fall. (men jag vet inte vad som är värst mellan att inte kunna gå efter dom få glas jag drack, eller att jag verkade intresserad av varenda stängd butik på rådmansgatan?). och när vi kommer fram till bussholmsplatsen lyckas jag ramla på något sätt, inte så konstigt egentligen eftersom jag knappt kunde gå, och så slår jag i huvudet. som vanligt. är det någon gång jag ramlar och inte slår i bakhuvudet? svar nej. så jag svimmar av och grejer. och tydligen kommer en kille fram och tar över hela situationen med mun mot mun metoden och beodrar sara att ringa ambulans. och än en gång sitter sara och jag där i ambulansen, på väg mot akuten, för att sedan få gå en stund senare. det är ju inte okej det här.
vill ni slippa drama bör ni hålla er så långt borta från mig som möjligt, men vill ni däremot ha lite dama är det bara att hålla er nära mig.

nu har jag bara lite ont i bakhuvudet och över nyckelbenet, som ambulansföraren tryckte jättehårt över när han skulle försöka få kontakt med mig. det är alldeles rött just nu och det kommer säkerligen bli fina blåmärken där.
jag måste ändå säga att det var en väldigt fin kväll. precis alldeles lagom, det tackar jag mina fina vänner för. men jag hade mer än gärna sluppit den där ambulansfärden.
och jag kan inte låta bli att undra över om den där mun mot mun-killen var snygg... fast det vill jag inte veta, vem vet, han kanske var jätte..(?)..äcklig ? eller något? och då vill jag inte veta det. fast det var ju snällt att han kastar sig över mig och ger mun mot mun metoden det första han gör. haha.

det är ju inte varje dag polisen sänder mig ett litet sms...

fick nyss hem ett brev från läkarna. jag har för dåliga värden och måste dit och komplettera med flera prov. uschanimej.
läkaren skulle ringa förra veckan om proverna inte såg bra ut, och hon skulle inte ringa om dom såg bra ut. så jag tänkte att allt var okej. men icke.
:(.

fortfarande förkyld så att det bara skriker om det. ända sedan i torsdags kväll har jag funderat varje dag på om jag borde gå till jobbet. men det är absolut inte ett alternativ att stanna hemma, jag har inte råd med det på något sätt.

idag kommer pappa och hämtar mig, för han skulle åka samma tid till jobbet som jag.
tjingpling.

jag har även fyllt på bildväggen! nu är även dörren in till badrummet till hälften fylld med bilder. :). jag tycker det är så fint. och så roligt att titta på. och man blir så glad varje gång man kommer hem och ser alla roliga saker man har gjort :).

på vägen hem från jobbet satt jag och läste i min bok. och jag blev så inne i den att när jag tittade upp i rydbo blev jag fullkomligt överraskad av att det var snö ute, ett tåg mitt emot och att det var alldeles mörkt. jag trodde nämligen att jag befann mig i hamnen i visby på gotland en solig sommardag. det blev en riktig krock i min hjärna och det tog flera ögonblick innan jag förstod att det var hon i boken som var på det somriga gotland och att jag själv satt på roslagsbanan i vintriga stockholm. usch!

och på tal om böcker behöver jag boktips! jag kommer att behöva hur mycket som helst att läsa i thailand! det är ingen fråga, det är en order! så nu får ni ta och skriva massa bra böcker som jag bör läsa.

ingen träning för mig idag. :(.
har sådär lagom ont i kroppen och känns som att hela huvudet är förkylt; hosta, halsont, snuva, huvudvärk osv. dessutom börjar det sticka lite på huden där jag hade bältrosen förra året. jag undrar om det är på väg tillbaka, det skulle vara sämst att få en ny omgång av det. Men! jag tror inte på det förrän blåsorna sitter där!

nu ska jag lägga mig i soffan, titta på det bästa programmet som finns klockan tio, efter tio, och friska till mig riktigt ordentligt. och äta en apelsin. jag tänker nämligen inte bli sjuk!!!

nu har jag precis vaccinerat mig mot hepatit a. och jag kan säga att jag är fortfarande alldeles förvånad, sådär förvånat att ögonbrynen fortfarande sitter uppe vid hårfästet, att ögonen är totalt uppspärrade, att munnen är vidöppen, för jag kände inte när hon stack in nålen ELLER tog bort den! jag har alltid tyckt att det har gjort asont. nu kändes det bara när hon sprutade in själva vaccinet. alla har alltid sagt att "det känns inte" och för första gången kan jag förstå dom som tycker det. ni har haft jävligt tur om ni aldrig känt något från nålarna som sticks in i er här och var.
i´m still surprised.

jag överlevde kvällen på jobbet. men ja, ni vet redan vad jag tycker om jobbet just nu.

och jag börjar bli riktigt förkyld igen. den här hösten utan träning har verkligen resulterat i sämre immunförsvar och flera omgångar av sjuka. träning hjälper verkligen att hålla en frisk!

imorgon ska jag upp tidigt och vaccinera mig, jag är så sjukt nervös. vaccin är värre än blodprov. då ska dom liksom in med den där långa långa nålen rakt in i muskeln. och trots att jag är så rädd för sprutor måste jag titta när dom ger vaccinet, för jag vill veta exat vad och när dom gör allt, jag kan inte titta bort. och oftast tar det ungefär sådär tjugo minuter innan dom ens får röra min arm, men, jag kan inte hjälpa det.

sedan ligger det träning på schemat för morgondagen om inte förkylningen blivit värre. efter det är det ytterligare en kväll på jobbet.

nu är jag så fruktansvärt slut i huvudet, kroppen med för den delen, så nu tänkte jag ta och sova med bästkatten i famnen.

på begäran av franken. före- och efterbilder.







just nu känns det lite ljust, men som sagt så tar det några dagar innan man vänjer sig, men jag gillar!!