Jag och ensamheten.

Nu har inte Vida kräkts på ett dygn. Provade att ta bort den där geggmaten. och det verkar hjälpa. om det nu är det som har hjälpt. Men jag förstår henne, min mage skulle inte heller bli särskilt glad av den maten ^^.
Fast samtidigt vet jag att det är viktigt att ge dom borta sorter. Får pröva någon sort för känsliga magar eller något sånt.

Idag är världen, livet, allt, okej. Det var länge sen den känslan befann sig i min kropp.
Jag ska njuta hela dagen.

Livet skulle blir perfekt om jag kunde köpa ett löpband att ha här inne, så att jag kan springa oavsett vad det är för väder ute.
Ja, då skulle livet bli perfekt ^^.

Myskväll med Andrea och Sofia, hemma hos mig.
Jag och Andrea gick och handlade mat och grejer innan Sofia kom.
Vi fixade en marängtårta med daim och jordgubbar till henne. Och så gjorde vi en himla god sallad :).
Sofia kom hit med tåget halv fem och vi gick och mötte henne. Sen skulle vi hyra film, men vi hittade ingen vi ville se, så vi gick hem och valde en film jag hade här hemma istället.

Vida tyckte om min finflickor och gosade med dom också. :).
Tack för att ni finns i mitt liv!<3<3<3.
Vad skulle jag göra utan er tjejor?!







Har ni sett tungan på Vida? <3. :).  Hur lång är en kattunga egentligen?!

Jag har sjukt ont i min hand också, sådär som jag får ibland. :(. Så idag fick jag gå till apoteket och köpa mig en elastisk binda att vira runt handleden och tumdelen av handen. Men det brukar bli bättre efter några dagar. Hade så här massa när jag var liten också. Kommer och går utan anledning.

Lilla Vida kräks ungefär 1-2 gånger varje dag. Ganska mycket varje gång. Hon gjorde även det innan hon kom hem til mig, men dom 2-3 första dagarna kräktes hon ingenting här. Men nu har hon börjat med det igen, stackarn.
Får nog ringa vetrinären imorgon och kolla.
Letar man på internet står det inte så mycket.
Stackars lilla hjärta.

-

Jag känner mig bara så tom. så betydelselös.
KROV I BALLONGEN!

-

I natt drömde jag att det började brinna på ett ställe där vi var, typ scoutläger, eller konfirmandläger, eller vad det var, men i ett stort hus i alla fall. Och man skulle hjälpa till med ett typ arbete varje dag och jag skulle hjälpa till med att tillverka ketchup. Alltså riktig ketchup som skulle säljas i butik. Och herre gud, jag hoppas verkligen inte att det är så man gör ketchup. haha. Men sen i alla fall när jag kom tillbaka till gruppen, så låg typ alla avsvimmade och det brann jättemycket i rummet, och så försökte jag väcka alla och så skulle jag ringa 112, men det gick inte att trycka på knapparna, och det blev bara bokstäver istället för siffor, och jag provade på allas mobiler, men det gick liksom inte att ringa. Sen så sprang jag ut för att hämta hjälp från några andra, men hittade inga, sen när jag kom tillbaka, fanns det ingen brand, och alla mådde bra. sjukt kontsigt, och jag var helt sönderstressad och rädd. och dom bara "vaddå brand?".

Vida älskar att sitta och titta ut, men hon vågar inte hoppa upp dit själv,
men lyfter jag upp henne dit, sitter hon där i evigheter. Hon är så jättefin.

Jag sov ganska bra inatt! Jag kunde somna om även fast jag vaknade runt 5,6 och 7, det brukar jag ju inte kunna.
Idag har jag tvättid, så jag ska tråktvätta. Och då är det väl lika bra att passa på att städa också.
Det är så mycket jag vill göra med min lägenhet. Måla, fixa och trixa :). Vet inte vart jag ska börja bara. Eller jag började ju i mitt sovrum, men jag vet inte vad jag ska börja med nu.

Nej, då är det väl bara att plocka ihop all tvätt och gå till tvättstugan då.
Tjing och Pling.

-

Usch och fy vilken hemskt dålig dag.
Tur att jag har Vida här hemma som jag kan pussa på.
Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig och sova resten av livet.
usch och usch och fy och fy. vilken hemskt, hemskt, dåligt dag.
:(.

-

Nej.
Jag vill inte.

-

Nu har jag och Vida myst hela kvällen, och jag har suttit och målat. Jag är helt usel på det, men jag behövde koncentrera mig på något helt annat en stund.

När man tittar på klockan och den är närmare halv sex och kommer på att man faktiskt inte har ätit något idag, då är det dags att laga lite mat.
Det är så konstigt det där, för vissa dagar är jag inte ens hungrig, så då märker jag inte om jag glömmer bort att äta.
 

Kommer du ihåg det? Det var fint väder och solen gick ner i horisonten, visst var det så? Det var första gången vi tältade på den där ön. Vi var ensamma och vi hade rott dit alldeles själva. Vi hade med oss matsäck så att vi klarade oss till dagen efter och salladen hade vi gjort innan vi åkte, så att vi kunde äta direkt när vi kom fram till ön. När vi var mätta ställde vi upp tältet intill ett träd, ifall det skulle regna mycket under natten. Efter att vi hade ätit och sköljt av våra tallrikar i vattnet och diskat det vi behövde diska tog vi ett kvällsdopp medan solen fortfarande värmde oss med dom små strålar som fortfarande lyste. Kommer du ihåg det Tanja? Minns du hur vi skrattade? Jag minns det. Jag brukar höra dig.

 

På kvällen blev det kyligare och vi tog på oss sockorna och de varma tjocktröjorna som mamma tvingat med oss och sen lade vi oss i våra sovsäckar. Där låg vi du och jag, ensamma på hela ön. I mellan åt tyckte vi att det var lite läskigt, men vi skrattade alltid åt det som skrämde oss, grenarna som slog ner på tältet eller fågeln som plötsligt flög förbi. Sedan blev det alldeles tyst. Det var så fridfullt, minns du? Lika fridfullt som här, där jag sitter vid din grav. Minns du Tanja hur jag höll om dig på natten när du frös så att du skakade? Minns du Tanja hur jag sjöng för dig så att du inte skulle vara rädd? Älskade syster varför gjorde du så? När jag vaknade låg du inte bredvid mig och jag undrade vart du hade tagit vägen. Jag hörde dig en bit bort från tältet och trodde att du hade gått upp för att kissa, så jag vände mig om och somnade om. HUR KUNDE JAG GÖRA DET TANJA, HUR FAN KUNDE JAG DET?

 

När jag vaknade igen, var det fortfarande lika tyst, lika fridfullt men du var inte bredvid mig nu heller och jag hörde dig inte utanför. Jag försökte få upp dragkedjan till sovsäcken men den fastnade i tyget på insidan och jag slet och drog tills sovsäcken gick sönder. Jag brydde mig inte om att ta på mig något annat än mitt linne jag hade på mig, jag sprang ut ur tältet och såg dig ingenstans. Maten var orörd, roddbåten låg kvar på samma ställe där vi knöt fast den och din packning låg kvar så som du lämnade den kvällen innan, men jag såg dig ingenstans. Paniken inom mig blev bara värre och värre. Jag såg dig ingenstans. Jag ropade på dig; TANJA!!! TANJA!!! Jag ropade ditt namn, flera gånger. Jag sprang ner till badplatsen och där låg dina kläder. Det var nog det jag hade hört på morgonen. Men jag såg dig ingenstans, sen sprang jag omkring och letade efter dig, jag började gå in mot skogen jag skrek ditt namn; TANJA, jag skrek det flera gånger igen och igen. Jag ville inte springa för långt. Jag sprang tillbaka och såg hur ett papper lyftes upp av vinden. Det virvlade runt som ett löv i höstvädret. Jag vet inte var pappret kom ifrån, men det landade intill vårat tält. ”Hej” stod det på ena sidan. Jag vecklade upp det. Jag kände hur mina händer började darra och jag kände hur det började bildas en tjock stor klump i min hals och det blev svårare att andas. Jag fortsatte att darra i händerna och tårarna hade börjat fylla mina ögon. ”Hej, min käraste syster” stod det. Jag ville inte läsa mera, jag ville inte, men mina ögon löd mig inte och fortsatte ner längs raderna. ”Det är egentligen inte meningen att jag ska vara här” VADDÅ INTE VARA HÄR TANJA? VADDÅ? VAD MENADE DU MED DET? Ögonen fortsatte att läsa ”Jag vill inte att du ska vara ledsen Melissa, jag vill inte att du ska vara ledsen, men jag ska inte vara här” Tanja jag ville helst av allt att du skulle vara där. Jag ville mest av allt i hela världen att du skulle vara där med mig, Tanja. ”Jag vet att du tycker att jag ger upp. Men jag kommer ihåg en gång när vi pratade om döden. Kommer du ihåg det, när vi var åtta år och vi skulle sova. Vi pratade om döden och du sa att när man dör finns man aldrig mer.” Jag vet att jag sa det Tanja, men då var jag åtta år och det var precis det som mamma hade sagt till mig. Jag ville inte läsa mera av brevet, men ändå gick ögonen från sida till sida. Och i slutet av brevet skrev du ”Melissa, jag älskar dig, vi ses på andra sidan.” Men Tanja om det inte finns någon annan sida då? Tanja? Tänk om vi aldrig ses igen. Jag vände mig och om kastade ner brevet på marken. Jag sprang ner till vattnet där vi badade kvällen innan. Jag ropade på dig igen och jag vet inte hur många gånger, men ditt namn ekade i bergen långt efter att jag slutat. Jag satte mig på klippan och tog tag i din tröja, jag höll om den och kramade den hårt. Älskade Tanja, tänkte jag. Älskade Tanja, du behövde inte ge upp. Mina ögon fylldes av tårar som vällde över och rann ner för kinderna utan något stopp. Jag låg på klippan och grät. Jag skrek och grät. Jag skrek så mycket att jag skakade.

 

Sedan ryckte jag till av att någon knackade mig på axeln. Det var en tjej i tjugoårsåldern, hon såg ner på mig med oroad blick. ”Hur är det” frågade hon, som om jag hade lite ont i huvudet eller något. ’Hur är det’ var det enda hon frågade. Du var borta Tanja, och hon frågade hur jag mådde. ”Min syster är borta” skrek jag till tjejen. ”Hon är borta!” Tjejen tog tag i min hand samtidigt som hon ringde efter hjälp på sin mobil. Då kom det massa sjöräddningsbåtar och letade efter dig. Mamma och pappa kom och hämtade mig och vi följde med på en av båtarna. Vi letade hela dagen men hittade dig aldrig. Efter en vecka slutade dom leta efter dig Tanja. Var tog du vägen, vad gjorde du?! Tanja hur kunde du lämna oss sådär? TANJA! JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET TANJA. HUR KUNDE DU GÖRA SÅDÄR EMOT MIG? TANJA KOM TILLBAKA. TÄNK OM DET INTE FINNS NÅGON ANNAN SIDA, SOM DU SA. TANJA?! TANJA…

 

”Hur är det fatt” hörde jag en mörk röst bakom mig säga. ”Jag vet inte” svarade jag. ”Ska jag ringa någon åt dig” frågade han. ”Nej tack” svarade jag. ”Finns det något annat jag kan göra” frågade han då. ”Nej, min syster försvann. Hon tog livet av sig, men vi vet inte hur. Hon och jag var på en ö, sen på morgonen hittade jag ett brev och hennes kläder vid klippkanten. Men sjöräddningen kunde inte hitta henne heller. Så om du inte kan leta upp henne och återuppliva henne, så kan du gå” svarade jag. Mannen vände sig om och gick. ”Fan skit ner er hela jävla världen som förstör för alla fina människor. Skit ner er. Jag hatar er. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka Tanja. Det är hela jävla världens fel. HELVETE! JAG HATAR HELA JÄVLA …” (telefonen börjar ringa). ”Ja, Melissa.” ”Ja, jag är kvar.” ”Ja, jag kommer väl då”. ”Jag måste gå Tanja. Jag kommer tillbaka lite senare.”

 

När jag kommer hem står mamma och pappa i hallen och tar med mig in i vardagsrummet. ”Melissa vi måste göra någonting åt det här” säger mamma. ”Du kan inte leva i din värld längre. Prata med någon som inte finns…” fortsätter hon. ”Vi ser att du mår sämre och sämre Melissa, vi vill bara hjälpa dig” fyller pappa i. ”Ni behöver inte hjälpa mig med någonting” skriker jag. ”Det är ni som behöver hjälp, ni har glömt att ni har haft en till dotter, det är fan ni som behöver hjälp” forstsätter jag att skrika åt dom. Det knackar på dörren och två män kommer in i vår hall. ”Vilka är det där?” frågar jag. ”Melissa…” börjar mamma. ”Vi tror att det är bäst att du får bo på ett annat ställe ett tag och får prata med några om Tanja. Några som kan hjälpa dig. ”Jag behöver ingen hjälp har jag ju sagt!” skriker jag med tårarna rinnandes längs kinden. ”Men Melissa, det vet du ju, att Tanja har ju aldrig funnits, gumman. Du har ingen syster, du har aldrig haft en syster Melissa” försöker mamma tyst.

 

Igår var vi i stan då.
Sofia och jag. Sofia P, alltså.
Sofia skulle köpa ett par skor, någon märkessko. Men jag har ingen aning om vad dom hette för jag kan inte sånt där. Det var sånna som altid hade röd sula och höga klackar i alla fall, om det är någon annan som vet... ?  ^^.
Sen skulle vi förbi elgiganten och köpa en grej till Jack, Sofias bror. Och jag fastnade där vid telefonerna. Jag har ju bestämt mig för att köpa en ny, för min börjar liksom knasa sig. Varför finns det inga bra telefoner nu för?! Och jag tror väl att vi var där inne längre än vad vi var i stan, haha. Sen struntade jag i mobilgrejen och så skulle vi gå, och då hittade jag en bra och ganska billig Soda stream som jag köpte istället! Det har jag också länge tänkt att jag ska köpa. Och som ni vet tycker jag ju inte om kolsyra, men när man har sådär att man kan välja själv hur mycket man vill ha, så funkar det för mig, för jag vill ha ytterst lite bubblor. Plus att det är miljövänligt. :).
Sen åkte vi till rusta, det var ju ändå på samma ställe. Jag skulle kolla om dom hade några bra billiga burkar, som jag kan ha allt i mitt skåp i. Men det hade dom inte.
Sen var klockan närmare åtta och vi hade inte ätit sedan frukost och vi bestämde oss för att köpa med oss pizza hem, som alltid är lika äcklig efter att man ätit halva.
Sedan satt vi och pratade och kollade lite saker på internet och sedan var klockan närmare tolv när vi var mer än trötta, jag var i alla fall det, eftersom att jag sov så lite natten innan. Så Sofia åkte hem och jag och Vida gick och la oss.
Som vanligt blir jag trött när jag varit inne i stan. Mycket folk, mycket som händer. Och jag är ju sådan som har detaljseende om man tänker på aspergern, och det gör att jag ser liksom alla smådetaljer på alla och i alla butiker och allting, och ser aldrig någon helhetsbild. Det gör att man blir alldeles trött i sitt lilla huvud. Men det gick bra ändå idag. :D.


Sofia gjorde massa miner hela tiden, på varje bild av alla 30 jag tog
för att försöka få en bild utan att hon knasade sig. Men jag lyckas aldrig
så det är ett sånt kort ni får se.



Jag köpte ekologiskt påslakan och lakan. :). Och det var fint mönster.
Nästan lite grann som min tatuering.


Idag är jag utan huvudvärk, magont och migrän!!!!!!! :D.
Jag måste boka tvättid.
Jag kan träna idag! :D.
Betala lite räkningar.
Sen vet jag inte vad jag ska hitta på.

-

Nu har jag betalat räkningar, men har ändå massa pengar kvar! Även fast jag betalat liksom försäkringen på huset, som är sån där räkning som man betalar en gång per år, också elbolagets årsräkning är betalat... eftersom min ettårsdag med lägenheten närmar sig så kommer dom räkningarna nu, så det var mer än vanligt, men ändå massa pengar kvar! Åh, vad glad man blir då. :D.

Om en vecka och en dag har jag bott här ett år. Det känns helt jättekonstigt.
Men jag har bara mått bättre sen jag flyttade hemifrån.
Allt det här med ljudkänsligheten, ljuskänsligheten, ha sakerna organiserade på mitt sätt osv. Jag har mått så bra av det, att välja allt själv, så att det passar mig. Med tanke på att pappa och bror inte längre behövde ta sådan enrom hänsyn till volymen på musik och tv och sånt. Bara det att pappa plockade i och ur diskmaskinen fick jag ont i huvudet av och gjorde alldeles ont i öronen, så då blev jag bara irriterad på honom. Sådana saker slipper jag nu. Och dom ;).
Nej, jag är väldigt besvärlig att ha att göra med. Men det brukar gå bra ändå. Och nu är det ännu bättre, för då kan jag stå ut en hel dag och sedan komma hem till mitt lugna och vila ut. utan att behöva störas av ytterliggare saker hemma. :).

Sov väl ungefär sådär fyra timmar.
Tur, eller tur och tur, men kul att Sara jobbade natt just i natt, då kunde jag ju sms:a lite med henne. :).
Sen drömde jag om Sara och hennes Andreas och Melvin och vi var typ på deras båt, för dom hade en båt, i hägernäs kanal, även fast det inte finns en sådan. ^^, den låg där tågspåret ligger. Och så badade vi massor för det var alltid jättevarmt i vattet där, men ibland kom det en riktig surkärring som vi var rädda för, så då var vi tvunga att skynda oss på båten och bara åka iväg snabbt snabbt och det var jättesvårt för det var lågt i tak (?). Och den där tanten var jättesnabb i sin lilla båt. Och vi åkte långt och länge för att komma ifrån henne, sen när vi hade kommit ifrån henne, var vi tillbaka i hägernäs. 
Haha, drömmar är helt wierdo.

Idag blir det stan med Sofia. Det blir kul, det var länge sen jag var där. Dessutom känner jag mig rätt bra idag, lite ont i huvudet bara, men ingen migrän eller så.

-

Sofia försov sig. Försov? Försova sig, är inte det väldigt märkligt uttryck när man sover längre än man planerat. För Sova sig. Sova före något, många ord är konstiga.
Well, she´s on her way. Hur hon nu kunde försova sig till typ tolv. Söto.
<3.

Alltså, jag har ett problem.
Det är så att jag har besök av silverfiskar här hemma, och oftast när det är nystädat och allt.
Den första hittade Josephine i maj, när vi skulle på picnick, sedan har jag sett dom lite då och då. För det mesta i köket.

Det står att dom lever i mörker, och lever av kolhydrater. Jag hittade en i mjölpåsen för några dagar sedan.
Och det är ju bara SÅ äckligt. slänga allt dyrt dinkelmjöl. och jag bara MÅSTE köpa bra burkar att ha ALLT i som jag har i mina skåp. Och jag har ju sådan fobi för små insektsgrejer.
Jag skulle lägga in en bild, men dom är för äckliga.
Och det att dom blir mellan två till åtta år gamla?! Är det inte bara helt jätteäckligt?!
Och att när det är mellan 25-30 grader så lägger honan 100 ägg!!!! Gud jag mår så illa, bara jag tänker på det.
Det står också att dom kan äta bomull, hår och mjäll, till och med sitt egna skinn som dom ömsar kan dom äta, men dom kan också vara utan mat flera månader och ändå överleva.
Vad ska detta lilla djur vara bra för?! Det står inte ens att den gör någon nytta på något vis.
Åh, jag bara ryser, jag vill slänga all mat jag har hemma what so ever. åh, så illamående jag blir.
Det står att man kan använda en slags dosa för att få bort dom, men jag skulle inte våga ta bort den där dosan sen och veta att det är massa där i . 
Det har ju inte varit många alls, kanske sett en i månaden eller så.
skdfdfkgodopsodekofkoaklwekdlskfoeksfo.
Det känns som att det kryper överallt, som att jag svalt tusentals ägg från dom eller något.
usch, usch och usch.

Nu såg jag nyss också en på golvet i vardagsrummet, det här är inte okej!
Vida åt gladerligen upp just den i alla fall. Men jag läste att om dom är på andra ställen än badrum och kök kan det vara tecken på fuktskada. och NEJ TACK. Det har vi inte råd med i fröken Fast's lägenhet! Så det så!

Ja, då är det så då.
Vida får hon heta, min finaste lilla katt.
Alice påminde mig sedan om att vår gamla teaterlärares dotter heter så, men ja, det är omöjligt att hitta en namn utan att man känner någon som heter så. Så Vida it is.

Namnets betydelse är för övrigt älskad eller liv på hebreiska och på spanska betyder det livet. Och då kändes det som att det passade än bättre. :).
Hon är så fin så att jag nästan går sönder. Hur kan en liten katt vara så fin?
Min lilla Vida.

 

Jag älskar dig.

Jag får finbesök. Allis ballis kommer hit :).
Jag förstår att ni är avundsjuka :D.
Så nu har jag fräschat upp lägenheten och mig själv.
Tänkte att jag skulle bli lite piggare av en dusch, men huvudvärken bara fortsätter att spränga.
<3!
bradagbradagbradagbradag.

-

Nu har alice kommit och gått.
Vi har tittat på teaterdialogerna från ettan i gymnasiet, alltså, uh, det är inte kul att se sig själv in action.
Sen har vi gjort god sallad, druckit te och ätit mörk choklad. Och tittat på film. Twilight. Den var över förväntan bra.
Timmarna gick otroligt snabbt, som vanligt med dig.
Och snart åker du bort ett år till Island. Av alla ställen beger du dig till Island. Alice lilla. <3.
Men jag kommer och hälsar på!



Jag är så glad att du finns min finaste. Vad vore livet utan dig? Helt ärligt.
Jag kommer på fredag! Om modet samarbetar med mig! <3! Jag hoppas på det! :).

Vaknar med sprängande huvudvärk. Ännu en aj aj aj dag. KORV!
JAG VILL TRÄNA! JAG VILL ORKA NÅGOT FÖRUTOM ATT SITTA INNE.

:(.

Magen gör så ont att det känns som att hela jag kommer sprängas vilket sekund som helst.
Huvudet också för den delen.
Men då ger jag mig själv rätten att ligga i soffan hela dagen, även fast jag känner mig som en degklump då.
Så jag och finkatten har en hemmadag. Men det får man ibland, eller hur?




 
Här är hon min finkatt. Och hon dreglar när man klappar henne. :).  Igår kväll så började det droppa något blött på min hals liksom, och så ser man hur det bara rinner ut från hennes mun. hihi. finkatten min <3.

-

Min dag har gått åt till att titta på alla 16 and pregnent avsnitt från mtv, som jag länkade härom dan.
Annars har jag bara kelat med finkatten, och hon dregglar på som bara den. Sen när hon själv märker att det droppar lite väl mycket, försöker hon typ dra tillbaka det, haha, något sötare finns det inte.

Sen gick jag och handlade. Lite havremjölk, och bär och sånt där som inte fanns hemma.
Jag fick min lönespec också, och såklart har dom råkat missa att lägga till pengarna från löneförhöjningen. Varför är det alltid sånt strul med lönen?

Jag har ätit en mandarin idag, och druckit en kopp te, men mat är det sista jag tänker på med den här monstersmärtan till mensvärk. Men jag tänkte försöka göra en god sallad lite senare och hoppas att den ska se tillräcklig god ut så att  jag vill äta den :).

-

Idag har varit en sån där jobbig dag. En ontihjärtatdag.
Och inatt drömde jag om mr D. Jag trodde verkligen att allt var så bra, jag fick allting att verka så bra, men i själva verket var det inte alls så bra. Jag var bara glad över att det var någon som gillade mig, eller som jag trodde gillade mig.
hjälp och hjälp och hjälp, det lät precis som om någon knackade på mig fönster alldeles nyss. korv. jag blir så rädd av sånt där.
Kan inte den här dagen bara ta slut, så att en ny bra dag kan börja?...
Kan inte någon bara ta tag i mig, ruska om mig riktigt länge och bara banka in i mig att allt ÄR över. Det är över, allt, jag vet det. Rent logiskt ser jag hur det var år sen, det hände, det andra hände, det tredje hände osv osv. Men fortfarande lever jag som mitt i det.

-

Nej, nu ska jag snart stänga av för idag.
Sara är fin och bra!

Min finkatt är trött, jag också för den delen.
förresten snarkar hon också. Typ varannan gång hon sover.
Men hon är bara fin. Det finaste som finns <3.

Sov gott.

En timme har hon varit här nu, min lilla finkatt. Hon går mest runt och utforskar min lägenhet och undar vad hon har kommit till för ställe.
Jag har inte givit henne något namn än.
Vi kommer att ha det så bäst tillsammans.
Finkatten och jag.
<3.

Nyss såg jag en film från MTV:s hemsida om en tjej som är 16 och gravid och ska adoptera bort hennes barn. Och egentligen vill dom inget annat än att behålla barnet, men dom (tjejen och hennes kille / mamman och pappan) tycker att det bästa för barnet vore att få äldre föräldrar. Dom själva har inte pengar, har inte gått ut skolan och ingenting, och sen efter födseln är det svåraste som hon någonsin gjort att lämna bort sitt eget barn som hon själv älskar så mycket till en annan familj. Är det inte det sorgligaste? Hua, som jag grät. Genom hela filmen. Jag skulle aldrig någonsin kunna lämna ifrån mig ett barn.

http://www.mtv.com/videos/16-and-pregnant-ep6-catelynn/1615511/playlist.jhtml

Sen tänker jag så mycket på det jag skrev igår, att jag bara gråter och gråter. Hur jävligt livet kan vara.
gråt och gråt.
Men det bästa bästa bästa av allt, är att jag inte längre lever med ångesten inom mig dygnet runt. Man har så mycket mera ork, så mycket mera kraft, tänk vad en känsla inom en kan förvandla en till en deprimerad, sorgsen och alldeles orkeslös människa. Det är hemskt. Dygnet runt ångest i flera år vill jag aldrig mera veta av! Men just nu är jag bara glad att slippa den!

Men ikväll händer det faktiskt något så otroligt, jag hämtar hem kissemissen min. :).

-

Aj aj aj aj aj. Min mage. Min sjuka förra veckan var kanske mensvärk. Ibland är ju mensvärken att jag blir sjuk. Well well, magen går sönder och jag vet inte om jag ska sitta, stå eller ligga. Vetekudden är återigen en bra vän. :).

-

Snart åker jag iväg för att hämta hem henne. :D.

Tittade just på den filmen på 5:an.  Även fast den inte var så bra alls, så blir jag alltid så påverkad med det här med döden.

Att inte rädas döden, är inte detsamma som att önska den. Var det en människa som skrev till mig en gång.
Jag är skiträdd för att dö. Det är jag faktiskt. Just eftersom att man inte vet vad som händer efter man dör. När jag var liten brukade jag tänka att  Hur kan man leva så kort tid, om man ska vara död så mycket längre? Liksom vara död i all evighet när man väl dött. Bara ligga i en tom och mörk kista, död, i all evighet. Och jag kunde inte för min värld förstå varför man skulle behöva dö om man inte gjorde någon nytta som död. Det vore väl bättre om man levde, tyckte jag, så slapp alla bli så ledsna när man dog.
Senare i livet ändrades det där, även om jag fortfarande tänker på det ibland, som jag såg det när jag var liten.
Jag såg det sen istället som en utväg, en genväg, dit jag kunde vända mig när livet inte längre gjorde sig rättvist. Och det är väl två gånger som jag aktivt försökt att ta den genvägen, sett den utvägen, när livet inte längre gjorde sig rättvist. Jag hade sömntabletter utskrivna till mig. Inte vid första försöket, men vid andra. Det var en vanlig kväll, jag var inte ens ledsen, vad jag minns. Jag kände bara att nu fick det vara nog. Nu ville jag inte mera. Jag svalde dom tabletterna som jag hade, som senare visade sig vara för få, svalde dom allihopa på en gång. Sekunden efter dom landat i magen undrade jag vad jag hade gjort. Och samtidigt som jag var rädd för vad som skulle hända, önskade jag det. Jag lade mig ner i sovsäcken och somnade med ett stort obehag inom mig. Jag kände hur ett snöre drogs hårdare och hårdare om min bröstkorg och hindrade mig från att dra in ny luft i lungorna, och det var massa svarta skepnader som flög ovanför mig och dök ner mot min ansikte. Senare insåg jag att jag var vaken och vid liv, vet inte alls hur många timmar jag sovit, men jag hörde dom andra utanför tälten. Jag försökte dra upp dragkejdan på sovsäcken, men mina muskler var helt slappa, jag kunde knappt röra mig, var som helt livlös i kroppen, jag försökte ropa på min vän, tillslut hörde hon och kom in till tältet, jag kunde knappt prata för även musklerna i läpparna var sövda. Men jag lyckades på något sätt göra mig förstådd med att jag hade tagit för många tabletter, sedan kom det in folk i tältet och jag minns inte så mycket mer än att jag låg och hade krampryckningar, svårt att andas och kunde knappt röra mig för medicinen hade gjort mig så livlös i alla muskler. Sen var vi vid sjukan.
Jag klarade mig även den gången.

Jag vet att många tycker att man inte ska prata om sånt här, med vem som helst, lägga ut det på en blogg, eller så. Men jag tycker tvärt om, att man ska prata om det, visa att även dom som verkar vara dom mest glada, kan bära på sådana här hemligheter. Vem som helst, när som helst. Det är så lätt att gömma sig i sina egna mörka världar. Jag har haft otroligt starka, modiga och fina vänner som ställt upp för mig, dag som natt, vinter som sommar, när jag varit arg eller ledsen, rädd eller glad. Och utan dom vet jag att jag definitift hade försökt ytterliggare en gång. Men jag måste nog säga att jag har aldrig varit med om något så läskigt som när jag vaknade upp med dom där hallucinationerna, känslan av att inte kunna andas och att alla mina muskler hade mist sin kraft. usch.
Och jag vet inte om jag kan hålla med om att det är själviskt att försöka ta sitt liv. Men jag gjorde det bara för att jag såg ingen annan utväg, allt kändes så hopplöst, allt jag försökte göra för att hjälpa mig själv verkade aldrig fungera, jag var så frustrerad och hjälplös att jag såg ingen annan väg, jag kände mig så ensam, kände mig så utanför, trots att jag hade så fina vänner omkring mig, jag ville bara bort från det liv jag levde och det spelade ingen roll om det blev bättre eller sämre, om det innebar döden, jag ville bara bort. Jag ville bara bort. Allt verkade bättre än så som jag hade det. Och jag tyckte att alla skulle få det mycket bättre utan mig, för jag krävde så mycket tröst, jag var så ledsen helt tiden och jag ville inte längre se alla människor lida på grund av mig. Kanske är det själviskt, kanske inte. Jag ville bara bort.

Och nu kanske jag säger för mycket igen, jag vet inte sånt där ibland, men det kan jag skylla på aspergern...
Nej men, hur som helst, även om jag är för personlig nu, om jag säger sånt ni inte vill veta om mig, så tycker jag ändå att det är viktigt på något sätt, att våga prata om sånt här. Vi är fler än man tror. Vi är andra än man tror. Vi är här.

Men nu lever jag och just nu är jag glad över det. <3!

Inom några månader ska jag också göra om min tatuering till färg istället för svartvitt. Jag skule ha lyssnat på mig själv från början. Alla tyckte jag skulle ha i svartvitt, men jag ville ha i färg och det är inte så att jag är missnöjd med den på något vis, men att ha den i naturens färger, göra stjälken lite brungrön och bladen i fina gröna färgen, vore det inte bara jättefint? och så funderar jag på att lägga till lite blommor här och där, för att fylla ut den lite. Och som ni vet, så ska ju några fler blad dit<3.
Sen skulle jag ju hemskt gärna vilja tatuera in mina jonas gardell-grejer, men det får vänta. Först är det den här som ska bli "klar".



Korvont har jag i magen också, kan vara the m som är på väg. Men väldigt sen, om man nu ska få det samma tidpunkt varje månad, men jag fick mens när jag var tio, och första åren, fine, då vet man att den kan vara oregelbunden, men jag har fan aldrig upplevt att den varit regelbunden. hoppar över månader hit och dit. Harbara en sak att säga. Bloody fuckin hell.

Imorgon ska jag häma min lille kissemiss. :D. Är det inte bara jättebäst?! Och jag måste ge henne ett namn. Det är så kul med namn, men så svårt. Andra djur som jag haft har hetat, Maja, Lina, Ella, Tammi, StorPappaKatten ( Zorro), Ronja, Modig, Blåöga, Stampe, Lille Skutt, Sotis, Michelle, Ewelina, Lova, Loranga.
Jag har lovat min kusin Ida att kissemissen ska få heta Ida, om hon ser ut som en Ida. Men annars vet jag inte...
Imorgon<3!

ÅÅÅÅH vad skönt det var att träna! Jag bara älskar att träna tills svetten tokrinner över hela mig. När man knappt kan göra armhävningar för att svetten gör att man tappar fästet mot golvet och bara glider runt med händerna.

Jag är lite nervig med hur jag kommer hinna träna som jag gör om jag går upp till heltid. Kan hända att jag börjar träna i täby då, så att jag kan ta det direkt efter jobbet och så. Annars blir det lätt att man kommer hem, sätter sig vid datorn en liten liten stund, och sen orkar man inte riktigt. Ja ni vet hur det blir.
Jag ska kolla lite alternativ, för snart går årskortet ut på friskis och svettis och ska jag köpa på något annat ställe måste det ju bli i samband med det. Sats är ju jävligt dyrt. Jag älskar att simma, och har ju gjort det på elitnivå, så simhallen skulle vara kul, men jag vill ju ha styrka och gympapass också, ska kolla vad det kostar där i täby, säkert snordyrt det med. men jobbar jag heltid får jag ju mer pengar, så då kanske det funkar ändå.
Och kolla upp möjligheterna för bil. Jag blir ju verkligen, verkligen inte miljonär på heltidstjänsten, tjänar väl minst av alla på jobbet skulle jag tro, men några tusen mer per månad blir det ju.
Fast först och främst borde jag lägga pengarna på amorteringen. Det skulle göra det billigare i längden med lånet, men sen bil, vem vet? :D. Det är ju så kul att köra.

Nu luktar jag lagom mycket svett, ska nog gå och duscha, innan jag börjar med maten.

Här är Molle, som jag passar idag. Har har lite gräs i mustaschen, som jag inte får ta bort. En gammal, fin liten hund. :).

Jag längtar efter katten sådär mycket som man längtar efter sin födelsedag när man är liten. Pirrig och glad och förväntansfull, och inte riktigt vet vad man ska få. För jag vet inte hur hon ser ut.

Ikväll är det träning igen. SÅ skönt. jag måste måste måste. Nu är det på allvar igen. Jag hatar att vara sjuk och vara borta flera veckor från träning, man tappar liksom all kondition man byggt upp, alla muskler försvinner. :(.
Jag önskar jag hade ambitonen jag hade förut när jag sprang 7km varje morgon, no matter what.  Men då blir jag så sträng med mig själv att allt faller, och det vill jag ju inte heller. Jag får aldrig någon balans i att träna lagom, hur svårt ska det vara? Nej, Andrea klarar ingenting av det.
Jag blir så arg på mig själv ibland.

Jag funderar på att åka till täby centrum idag, men det är ju roligare om man kan få någon med sig, och det verkar som om alla är upptagna med annat.
Och jag måste ju egentligen städa, men det kan lika gärna vänta till imorgon, så brådskande är det faktiskt inte.

-

Vilken extremt tråkig dag. Vad gör folk idag? Det finns ju inte ens någon som sitter vid datorn. Min mormor ringde nyss och frågade om jag kunde vara hundvakt idag, ooch absolut kan jag det, jag har ju inget annat för mig. Då kan jag i alla fall gå ut på en långpromenad.
Fan vad tråkigt allt är. Jag hatar att sitta så här och göra ingenting hela dagar. :(.

Vem tar dig hit när du inte kommit hem? Vem letar jag efter, vad letar jag efter? Jag letar efter dig.
Du springer alltid bort från mig, jag hinner aldrig efter dig.
Det var en kväll, en natt när jag var själv.

Jag har duschat, varmt och länge. Ansiktsmaskat mig och haft body butter på hela mig.
Det är skönt att skämma bort sig lite.

Idag var jag och papi och inhandlade allt som behövs till min lilla katt som jag hämtar om någon dag eller så. :). IIIH så spännande. gladiglad.

När vi var på båten så gjorde Anna, Staffans barn, frisyrer på Anton. Haha....


Blicken, håret, handen, haha, det är en fantastisk bild. Han känns typ lite äcklig, läskig. Inte ALLS Anton.


Förresten så är Anna och Carl riktiga bråkisar och så bortskämda av sin mamma att dom gråter för ingenting, dom är vana att få precis allt som dom vill ha det. Men så är det inte när dom är hos Staffan och mamma är med, och en gång när mamma sa till Carl, så började han att gråta och sa "Du bet mig i ögat! Jag såg det!" Haha. bara, va? Mamma tog bara tag i armen, för att han inte skulle springa iväg. Alla vi a ndra började skratta, eftersom vi såg allt och det lät så kul. Låter säkert inte alls kul så här. Det är så mycket roligt man är med om som man aldrig kan berätta sådär så att andra förstår.

Idag var jag också duktig och lagade god mat, med en god sallad!