Jag och ensamheten.

jag har tappat bort min hemnyckel. eller alltså, jag hittar den inte. och den ligger ju här hemma någostans för jag kom ju in inatt när jag kom hem. frågan är bara vad jag tyckte var ett himla bra ställe att lägga den på...

nu är det snart bara en vecka kvar och det känns nära nu. solen. värmen.
jag ska bada i havet, jag ska läsa böcker, jag ska få massor av massage, jag ska träna skiten ur mig och jag ska rida på en elefant.

just nu har jag åtta stycken böcker här hemma som jag ska ha med mig till thailand, det borde räcka. ingen utav böckerna är heller självbiografiska, bra jobbat säger jag till mig själv, eftersom att det är det enda jag läser annars. jag har också lovat mig själv att inte läsa förrän vi åker iväg, för annars kommer alla böcker vara slut innan vi ens kommit fram till arlanda, och då kommer jag sitta där på planet och inte ha någonting att läsa, så nu får jag hålla ut!


igår var jag hemma hos johanna och hennes jens i deras fina lägenhet. vi började med att dricka te och sedan såg vi lite på melodifestivalen och drack ett glas vin, eller två blev det kanske. saken var den att vi skulle ut med andrea och hennes gäng av vänner, men dom skulle till ett ställe som varken jag eller johanna kände oss särskilt pigga på, så vi bestämde oss för att gå till anchor istället, vilket vi gjorde rätt i för senare ringer andrea och säger att hon vill komma till oss eftersom att det inte var kul där hon var. jonas var också på anchor, så vi satt med honom på övervåningen resten av kvällen.
sen när andrea väl kom fram fick hon inte komma in pga åldersgränsen, så då bestämde vi oss för att åka hem. en mycket fin kväll faktiskt :).
och som utlovat, inga ambulanser och ingen akutmottagning ;).

som vanligt är det fyra timmar sömn som gäller när jag har varit ute.
och
just nu är jag faktiskt väldigt törstig.

oj oj oj. jag vaet ine om det gär kanske är det vbäsra? wller. ? vad säger du johnamna? ansrera
?
jag vet iste.

redan tre inlägg och klockan har inte ens blivit tolv. men vida vaknade nyss, hon kan det där med sovmorgonar, och då ska hon alltid krypa upp i famnen för lite kramar och pussar. och det är bara det bästa som finns. :). min älskade lilla fisk ;).

och förra fredagen när vi var ute var jag så glad över att jag inte hade skickat några sms alls. men gjorde ändå en snabbkoll i telefonen dagen efter för att se att det verkligen stämde, men det gjorde det ju inte. och det här smset tycker jag var roligt, haha. det var till sara och jag har ingen aning vad jag ville få sagt ;).

Det är inte ofta jag vaknar mitt i natten, tittar på mobilen och har fått ett alldeles jättefint litet sms.



och vet ni vad? migränen är nästan borta. det kan bli en bra dag det här :).

jag påminner mig om att jag har valt livet. helhjärtat. på riktigt nu. och då blir det helt plötsligt möjligt att tänka i år framåt och inte behöva stoppas av tankarna av att man inte kommer leva och att det därför inte är någon mening med att göra någonting. men nu finns det anledningar till att kämpa för saker, nu spelar saker roll. och det är något som väckts i mig som legat och sovit såååå länge.

nu ska jag snart sova. sova bort det här eländet som kallas migrän.

jag somnade ungefär vid tre och sov i två och en halv timme, skönt med lite vila med den här korvmigränen. jag hade inte tänkt att gå och handla, eller mest för att jag inte orkade för all huvudvärk. att gå och handla då med det vanliga jobbiga plus migränen tänkte jag undvika, men när jag vaknade efter den lilla vilan var jag faktiskt lite hungrig och var tvungen att gå och handla i alla fall.
på vägen hem ska jag gå över övergångsstället och känner att det är någon som tittar på mig, men det är inga människor där, förutom bilen som stannat för det röda ljuset. och tror ni inte att det är korven nummer ett som sitter där och stirrar på mig? följer mig med blicken när jag går där över vägen. och jag blir så arg, att han ens vågar titta på mig sådär. jag andas in genom näsan och ut genom munnen. han är inte värd att gråtas över längre. han är inte värd att skrämmas för längre. han är inte värd det. fast inom mig slits jag sönder och när jag kommer innanför dörren här hemma går det inte att hålla tårarna tysta och stilla.
jag hatar att bo i samma lilla stad som honom. jag hatar att stöta på honom ofrivilligt när jag minst anar det. dessutom har han bytt bil så jag känner inte längre igen honom på vägarna.

Jag letar skolor för fullt. igår skrev jag till och med ut några ansökningspapper på jobbet. därmed inte sagt att jag ska söka, men att ens skriva ut papprena är stort för mig! men när jag tittar lite närmre på utbildningarna och deras krav på antagningar är det inte längre 22 och 23 år som ska vara fyllda, nä då är det helt plötsligt 25.
och då skriver jag istället musik i sökfältet för utbildningar och jag känner själv hur jag bara skiner upp och känner att jag undrar vad jag håller på med när musik är det som ligger närmst om hjärtat.
behandlingspedagog och artist är ju typ samma sak. jag kan säga att den musik jag lyssnat på har hjälp bättre än någon psykolog jag någonsin haft. så min slutsats är att om jag skriver musik och når ut till alla dom som behöver någon eller något kommer det att hjälpa minst lika mycket som när jag skulle sitta och prata med dom.
svammel svammel, någon som förstår?
men sedan slår det mig att jag inte alls är så bra på det där med musik som jag skulle vilja, att det ens är någon idé att söka. icke.

i veckan fick jag hem ett brev från läkarna igen. den här gången angående min nervundersökning i armarna. och det stod att det inte var några fel över huvud taget. jaha? det som blinkade med stora röda siffror på skärmen under undersökningen, det skulle väl vara så. plus att jag kände och såg skillnaden när dom gav de elektriska stötarna. korv säger jag. jag trodde dom hittat felet.

migränen blir värre och värre för varje dag. inte såååå roligt att migräna sig på den lediga helgen. men, jag hade inte velat jobba helg med migrän heller...

Igår hade jag världens migrän under kvällen. jag kan ju inte säga att den har försvunnit ännu, så kvällen ute blev inte så lång för min del. men det blev en fin drink med fina tjejor; andrea, sandra och johanna.
nu ska jag försöka sova bort den här korviga migränen.
sov gott.

Vad fan har jag gjort för val?

rensade nyss ur kylen med saker som gick ut i början av januari. hemskt! jag undrar vad jag har ätit för ändå var berget av disk högre än det någonsin varit...

Igår var jag och andrea i täby. vi skulle köpa lite saker att ha med till thailand. det är lite roligt det där. andrea åker till thailand dagen efter mig och ska också vara där i två veckor. tråkigt nog är vi inte så nära varandra, men vi får se om vi kan få till en liten träff där i thailand :). hur som var det meningen att vi skulle köpa lite sommarklänningar och linnen och sånt. man tycker ju alltid att man inte har någonting att ha på sig. det är så märkligt, för ändå är garderobens lådor överfyllda med kläder.
nåja. jag köpte lite kläder i alla fall. ganska många otippade andreakläder, men det finns inte så mycket att välja på i affärerna just nu vad beträffar sommarkläder.





och jag vet att mycket är svart! men, det är tunna kläder så det blir inte så fasligt varmt i alla fall. dessutom gör det mig ingenting, jag vill ha så mycket värme att jag aldrig vill sola igen, typ.


ikväll är det jobbjobb. slutar vid åtta och sedan ska jag ut med girlsen, andrea och sandra den här gången. det blir roligt! så här på en torsdag. jag har nog aldrig gått ut på en torsdag förut. antagligen för att jag börjat tidigt på fredagen, eller jobbat hela helgen lång och då orkar jag inte.

när jag kommer hem ligger det här innanför dörren.
Vad är pappa om inte världens bästa?

jag älskar mitt senaste inlägg i kissboken.

och så har jag valt livet.
jag sitter och skakar.
jag har valt livet och så sitter jag och skakar.
min hemlighet, min trygghet, den som alltid varit just bara min för att ingen ska ha kunnat stoppa mig är nu avslöjad.
det tog verkligen emot att fråga om den här hjälpen. att avslöja det. men jag gjorde det och nu har jag bestämt att det finns ingen väg tillbaka. burken ska här ifrån.
innerst inne känns det otroligt bra, skönt. men det som i så många år funnits där längst ner i lådan kommer sedan inte längre att finnas och det gör mig rädd. hur ska jag klara det? Så många gånger som jag suttit med innehållet i handen och vägt det. räknat, plockat och känt. lagt tillbaka det för att sedan ta upp det igen.
men för att jag ska kunna ta dom sista stegen nu, sista stegen för att verkligen välja livet måste den bort. så är det bara. och jag tackar mer än miljardes gånger för hjälpen sara.

Det blev ingen mede. hade jag vetat att det var fem vi skulle vara där skulle jag ha förstått redan innan att vi inte hade hunnit. för det gjorde vi ju inte. haha.
Men det blev en mysig fika med mysiga tjejor istället. går exakt lika bra för min del! :).

Idag har jag varit så extremt hyperaktiv. för er som inte visste så har jag näst intill adhd, hur man nu kan ha det bara nästan, men det var så dom sa, utredarna. för mig är det nästan en myror i hjärtat - känsla, utan att den är negativ. blir ovanligt pratig, ovanligt glad, måste röra på mig hela tiden och otroligt svårt att sitta still utan att fortfarande vara på den hyperaktiva nivån. det jobbiga med sådana här hyperperioder är att jag blir oändligt trött efteråt, just för att man använt mer energi än man egentligan har hela dagen lång. så nu sitter jag här och är trött.

och vet ni vad?! idag fick jag pengarna ifrån försäkringskassan! jippi!
nästa månad ska väl alla pengar komma som vanligt igen, hoppas jag.

Inatt vaknade jag av att jag gick i sömnen och stod ute i köket för att dricka vatten. jag är nämligen inte så bra på att få i mig vatten, eftersom att jag aldrig känner någon törst, men kroppen kände väl att den desperat behövde vatten och efter alla glas med vatten kräktes jag. korvjag.

Så här sen blev min rast idag. Men nu har jag snart bara en timme kvar att jobba, sedan ska tjejtrion nummer ett åka in till staden och se petra mede. :).

tror ni inte att min lön är helt fel igen. det är även denna gång avdrag när det inte ska vara avdrag, plus skuld som ska dras från nästa lön... dock var dom så generösa att jag fick några tusen i alla fall.

jag ser alltid hur många stavningar på te som helst.
själv skriver jag te. det stavas ju så.
jag har sett hur många försök som helst där te stavats på alla andra sätt än just T och E.
för visst stavas det te! och varför inte bara skriva te då?!

jag kom fram till jobbet, om än lite försenad. det tog längre tid att komma hem, konstigt att tågen kan vara så försenade när det knappt finns några turer att bli försenade med.
tränade efter jobbet och sprang 5km idag med, fast på 26minuter.

vet att det inte är så roligt att läsa mina tråkiga, deppiga inlägg som dyker upp ibland.
men idag är en mycket bättre dag än igår, för er som vill veta det.

för drygt en vecka sedan köpte jag en ny väska. det stod inget om den var i riktigt skinn eller om det var imitation. hon i kassan visste inte så hon frågade de övriga i personalen. när hon kommer tillbaka säger hon: nej, tyvärr, det är bara imitation. tyvärr? säger jag. det är ju det jag vill ha.




nu ska vi se om jag kan komma till jobbet eller inte i det här snökaoset.
hejsvej.

idag har jag en otrolig ångest. det är svårt att andas.
jag sprang 5km på 25minuter på bandet idag, det maniska springandet utan slut.
jag vill gråta, men jag kan inte. jag vill andas friskluft, men jag kan inte.
jag är arg på mig själv för att jag sårar människor. jag är arg på mig själv för att det inte är meningen att såra.
än en gång rinner blodet och jag skäms. skäms för att jag inte kan låta bli. skäms för att det är jag.
än en gång rinner blodet för att påminna mig om hur dum jag är.
än en gång rinner blodet på mina bara ben.
än en gång för att aldrig tillåta mig att må bra.

jag vet inte hur man gör som glad. jag vet bara hur man lever olyckligt och mörkt.
när dagar som får mig att må så bra tar slut, inser jag att jag inte är värd dom dagarna. jag får skuldkänslor för att jag skrattar och är glad. det känns som att det är på låtsas. inget av det är på riktigt. livet vill bara sukta mig med lyckan, den jag aldrig kommer att få. den lyckan som ångestfria dagar och utan sömlösa nätter. den lyckan med skrattande vänner.

jag vill inte tro att det är så.
jag vill tro att mina dagar också kommer att bli ångestfria, att jag kommer att leva utan sömnlösa nätter. jag vill tro att blodet slutar rinna ner för mina ben, att mina ärr så småning om kommer att blekas bort av solljus och gångna år utan allt skärande. jag vill tro att jag ska sluta skämmas för den jag är. jag vill tro att det blir bra. jag vill tro att jag skrattar med mina vänner.

jag är så otroligt rädd för att misslyckas. misslyckas med det som gör att jag ändå framstår som ganska normal. jag är rädd för att inte orka jobba när ångestdagarna blir för långa. jag är rädd för att inte kunna betala lägenheten och bli tvungen att flytta hem igen. jag är rädd för att mina vänner inte ska orka med mig och lämna mig. jag är inte rädd för om det ska hända, utan när det ska hända. och när det händer kommer jag inte klara det.

Har ni sett crazy in love?
det är en film där huvudpersonerna har aspergers syndrom.
jag tycker att man får en ganska så bra bild av hur personer med asperger fungerar och tänker.
jag känner mest igen mig i killen som har huvudrollen, jag döljer som sagt väldigt mycket, men mycket av det som han tänker, känner och gör, är det jag har inom mig men inte visar.
har ni tillgång till voddler finns den där.
jag hittade ingen större bild än den här.

när vida hoppade upp i min famn idag för att kela, pussar jag henne och säger
min älskade lilla fisk.
FISK?!

Har du några sjukdomar? just det har dom frågat nu när jag åkt ambulans dom senaste gångerna, och jag vet inte vad jag ska svara. är asperger en sjukdom? så som dom menar det? jag har avvaktat med att svara, till slut ställer dom frågan tar du några mediciner? då svarar jag nej. men sedan har jag ändå sagt att jag har asperger. och jag hör hur dom rapporterar från den ena läkaren till den andra att jag har asperger. vad det nu spelar för roll att jag har det, när jag åker in för en svimmning och eventuell drogning.
hur som var dom otroligt snälla på s:t görans aktumottagning, i alla fall när jag jämför med besöket på danderyds akutmottagning i höstas, nu tog dom det lugnt och förklarade vad dom gjorde hela tiden och var inte sådär hårdhänta och snabba med allt. :).

och jag har tänkt på att det kanske blir för mycket intryck för mig när jag går ut. nya platser, hög musik under lång period, många människor, mörker och starka lampor, kämpa med att urskilja röster och prata. hålla koll på allt. helst hålla koll på vad alla runt omkring mig gör hela tiden. såklart har jag blivit ganska bra på det där, eftersom att jag utsätter mig för det och tränar på det hela tiden, men ibland kanske det är så att det blir lite för mycket i alla fall. Jag tror inte att det här gör att jag ramlar och svimmar, men att det tillslut är för mycket i mitt huvud att jag inte kan hålla koll på något. att jag släpper allt och inte försöker hålla mig uppe när jag tappar balansen och sånt. det låter helt snurrigt det här, men jag vet inte hur jag ska förklara det så att ni ska kunna förstå.

det är så mycket med asperger. det är så många olika moment som blir knasiga och jobbiga. något jag inte klarar alls, och som jag tycker är väldigt jobbigt att jag inte klarar är att hålla konversationer igång. jag har verkligen hur mycket som helst att säga, hur mycket som helst att fråga. men allt stannar i mitt huvud. för jag vet inte om jag kan säga just det jag vill säga eller fråga just det jag vill fråga. jag vet inte om det passar sig, eller om det blir konstigt. så istället för att faktiskt säga något, eller fråga något sitter jag och tänker på om jag skule kunna säga det eller inte, tänker ut konversationen i huvudet. tänker ut ett möjligt svar från den andra personen för att kunna förbereda vad jag ska säga då. och så fortsätter tankarna, hela dagarna. det är otroligt jobbigt faktiskt att brottas med mig själv hela tiden. vilja, men bli stoppad.



något jag kämpade med förut, varje dag, var psykoser och panik- och ångestattacker. när intrycken blev alldeles för många hela dagarna, för lite sömn och ensamhet. jag hade väldigt svårt att accpetera att det var psykoser, jag trodde på allvar att dom där spökena var helt på riktigt och skulle döda mig. skepnader som övervakade mig, bestämde varenda minut av mitt liv. jag blev också jättearg och sårad när folk sa att det var psykoser, för mig var det absolut inga psykoser. dom var ju där. spökena stod ju där precis bredvid mig. så många kvällar och nätter där jag befann mig i mitten av två världar och inte visste vilken som var den rätta. båda så verkliga, men så olika. jag är så glad att dom dagarna är över. den där totala skräcken är någonting jag aldrig glömmer.

när jag tittar tillbaka på det så här blir det ganska tydligt för mig hur stark jag har blivit. hur jävla mycket jag har klarat av. jag var runt tio första gången jag skrev i min dagbok att jag ville dö. att jag ville ta livet av mig. när jag gick i fyran. jag hade inga framtidsdrömmar, jag tänkte inte på vad jag skulle välja för gymnasium. jag trodde inte att jag skulle leva. jag trodde att jag redan skulle ha dött då. jag har alltid trott att jag inte skulle bli äldre än tjugo. det har varit så otroligt många år av totalt mörker och suddigt synfält, men det är inte så längre. jag har blivit så mycket starkare.
jag är så glad för mina vänner och allt ni någonsin gjort för mig. det är er förtjänst att jag finns. jag är så otroligt tacksam över att ni finns. ♥.

inte orkade jag baka något himla bröd heller. det lät ju bra när jag satt här vid datorn, men så fort jag kom ut i köket vände jag tillbaka på en gång.

men jag har fruktansvärt ont över nyckelbenet. mycket mer ont än bakhuvudet, som faktiskt var det som orsakade allt drama. och nu börjar det så smått bli blåmärken, fast det syns ju inte så bra.


och jag borde ta och äta någonting. det var ett tag sedan nu igen. äta och äta.

och förresten, måste jag säga! att killen som hjälpte mig med skorna när vi skulle gå från anchor, han hade jag gärna pratat mera med ;).

vad ska man göra denna snöstormsvarningslördag om inte baka eget bröd?

nu har jag sovit mina dom där fyra små timmarna, som är dom enda jag kan sova, när jag varit ute. det är ett standardtal, just fyra. always. Men det är ju alltid något!

kvällen började i alla fall med middag med sara på ett mysigt ställe vid mariatorget, har jag för mig att det var. Sedan gick vi vidare för att möta upp saras vän och invänta gardell på folkoperan med ett glas vin. Jag kan säga att det glaset hade jag mer än gärna hoppat över, för när jag satte mig i stolen på rad fyra var jag redan full. och jag skojjar inte. jag garvade hysteriskt bara av att jonas kommer ut på scenen. det var fruktansvärt pinsamt! och som vanligt är jonas väldigt bra på alla sätt och vis, men han gjorde det inte på sitt speciella jonasvis. jag saknade jonas under hela jonastiden, det var lite som att han aldrig kom. MEN! jag säger inte att han var dålig, för det kan han omöjligt vara. bästaste gardell<3.


och inga egna bilder fick jag. jag hade med mig kameran! men när jag trycker på on-knappen är det enda som visas i displayen change battery pack. lyckat. men jag hoppas att jag får några bilder av sara sen!

sedan gick vi till anchor för att möta upp jobbartjejorna, som blev en ganska liten skara till sist. vi fnittrar, eller nej. jag fnittrar, vi pratar och har trevligt. drack vin och goda drinkar, ni vet, som man gör när man går ut? men jag kan visst inte göra det. för när vi ska gå hem kan jag knappt gå ordentligt. jag går långsamt och låtsas titta in i butikerna för att inte avslöja att jag faktiskt, egentligen, inte kan gå alls. fast nu har jag ju avslöjat det i alla fall. (men jag vet inte vad som är värst mellan att inte kunna gå efter dom få glas jag drack, eller att jag verkade intresserad av varenda stängd butik på rådmansgatan?). och när vi kommer fram till bussholmsplatsen lyckas jag ramla på något sätt, inte så konstigt egentligen eftersom jag knappt kunde gå, och så slår jag i huvudet. som vanligt. är det någon gång jag ramlar och inte slår i bakhuvudet? svar nej. så jag svimmar av och grejer. och tydligen kommer en kille fram och tar över hela situationen med mun mot mun metoden och beodrar sara att ringa ambulans. och än en gång sitter sara och jag där i ambulansen, på väg mot akuten, för att sedan få gå en stund senare. det är ju inte okej det här.
vill ni slippa drama bör ni hålla er så långt borta från mig som möjligt, men vill ni däremot ha lite dama är det bara att hålla er nära mig.

nu har jag bara lite ont i bakhuvudet och över nyckelbenet, som ambulansföraren tryckte jättehårt över när han skulle försöka få kontakt med mig. det är alldeles rött just nu och det kommer säkerligen bli fina blåmärken där.
jag måste ändå säga att det var en väldigt fin kväll. precis alldeles lagom, det tackar jag mina fina vänner för. men jag hade mer än gärna sluppit den där ambulansfärden.
och jag kan inte låta bli att undra över om den där mun mot mun-killen var snygg... fast det vill jag inte veta, vem vet, han kanske var jätte..(?)..äcklig ? eller något? och då vill jag inte veta det. fast det var ju snällt att han kastar sig över mig och ger mun mot mun metoden det första han gör. haha.

det är ju inte varje dag polisen sänder mig ett litet sms...

fick nyss hem ett brev från läkarna. jag har för dåliga värden och måste dit och komplettera med flera prov. uschanimej.
läkaren skulle ringa förra veckan om proverna inte såg bra ut, och hon skulle inte ringa om dom såg bra ut. så jag tänkte att allt var okej. men icke.
:(.

fortfarande förkyld så att det bara skriker om det. ända sedan i torsdags kväll har jag funderat varje dag på om jag borde gå till jobbet. men det är absolut inte ett alternativ att stanna hemma, jag har inte råd med det på något sätt.

idag kommer pappa och hämtar mig, för han skulle åka samma tid till jobbet som jag.
tjingpling.

jag har även fyllt på bildväggen! nu är även dörren in till badrummet till hälften fylld med bilder. :). jag tycker det är så fint. och så roligt att titta på. och man blir så glad varje gång man kommer hem och ser alla roliga saker man har gjort :).

på vägen hem från jobbet satt jag och läste i min bok. och jag blev så inne i den att när jag tittade upp i rydbo blev jag fullkomligt överraskad av att det var snö ute, ett tåg mitt emot och att det var alldeles mörkt. jag trodde nämligen att jag befann mig i hamnen i visby på gotland en solig sommardag. det blev en riktig krock i min hjärna och det tog flera ögonblick innan jag förstod att det var hon i boken som var på det somriga gotland och att jag själv satt på roslagsbanan i vintriga stockholm. usch!

och på tal om böcker behöver jag boktips! jag kommer att behöva hur mycket som helst att läsa i thailand! det är ingen fråga, det är en order! så nu får ni ta och skriva massa bra böcker som jag bör läsa.

ingen träning för mig idag. :(.
har sådär lagom ont i kroppen och känns som att hela huvudet är förkylt; hosta, halsont, snuva, huvudvärk osv. dessutom börjar det sticka lite på huden där jag hade bältrosen förra året. jag undrar om det är på väg tillbaka, det skulle vara sämst att få en ny omgång av det. Men! jag tror inte på det förrän blåsorna sitter där!

nu ska jag lägga mig i soffan, titta på det bästa programmet som finns klockan tio, efter tio, och friska till mig riktigt ordentligt. och äta en apelsin. jag tänker nämligen inte bli sjuk!!!

nu har jag precis vaccinerat mig mot hepatit a. och jag kan säga att jag är fortfarande alldeles förvånad, sådär förvånat att ögonbrynen fortfarande sitter uppe vid hårfästet, att ögonen är totalt uppspärrade, att munnen är vidöppen, för jag kände inte när hon stack in nålen ELLER tog bort den! jag har alltid tyckt att det har gjort asont. nu kändes det bara när hon sprutade in själva vaccinet. alla har alltid sagt att "det känns inte" och för första gången kan jag förstå dom som tycker det. ni har haft jävligt tur om ni aldrig känt något från nålarna som sticks in i er här och var.
i´m still surprised.

jag överlevde kvällen på jobbet. men ja, ni vet redan vad jag tycker om jobbet just nu.

och jag börjar bli riktigt förkyld igen. den här hösten utan träning har verkligen resulterat i sämre immunförsvar och flera omgångar av sjuka. träning hjälper verkligen att hålla en frisk!

imorgon ska jag upp tidigt och vaccinera mig, jag är så sjukt nervös. vaccin är värre än blodprov. då ska dom liksom in med den där långa långa nålen rakt in i muskeln. och trots att jag är så rädd för sprutor måste jag titta när dom ger vaccinet, för jag vill veta exat vad och när dom gör allt, jag kan inte titta bort. och oftast tar det ungefär sådär tjugo minuter innan dom ens får röra min arm, men, jag kan inte hjälpa det.

sedan ligger det träning på schemat för morgondagen om inte förkylningen blivit värre. efter det är det ytterligare en kväll på jobbet.

nu är jag så fruktansvärt slut i huvudet, kroppen med för den delen, så nu tänkte jag ta och sova med bästkatten i famnen.

på begäran av franken. före- och efterbilder.







just nu känns det lite ljust, men som sagt så tar det några dagar innan man vänjer sig, men jag gillar!!

snart är det träningsdags. sedan ska jag åka lite tidigare till jobbet, eller inte till jobbet men till täby, för att fixa pass. mitt gick ju ut i våras.
sen imorgon ska jag vaccinera mig. usch och fy! men vet ni? jag ska "bara" ta en spruta, sen är det ett vaccin som man dricker! tänk om alla vaccin kunde vara drickbara, åh så glad jag skulle bli.

och bilder på nya frisyren kommer snart...

nu ska jag iväg och träna så att jag hinner med det idag. har ju inte tränat varken lördag eller söndag.
sen ska jag till psykologen och sen är det klippning. och efter det ska jag hem till pappsen och äta middag.

och kan ni förstå att om en månad är jag faktiskt i thailand!!! jag kan inte förstå det.
31 grader har dom där idag, herre pommes frites vad jag längtar :D.

vem ringer man när man inte orkar leva? vem ringer man när man inte vill leva?
jag har inte någon längtan efter att dö, egentligen. jag vill inte dö. nej, jag längtar inte efter döden. det är livet jag inte klarar av. jag är egentligen ganska rädd för att dö, för tomheten, för evigheten.

och om jag skulle vara helt övertygad om att ickelivet var ett bättre alternativ, skulle jag inte behöva ringa någon över huvud taget. men jag har en plikt, något, som får mig att fortsätta. men det finns ögonblick, ögonblick som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har greppet om mig och någon måste påminna mig om varför jag måste leva. men vem ringer man då? vem orkar lyssna till något så ynkligt? vem ska behöva lyssna till något sånt? och när det väl är någon som lyssnar finns det inget svar på frågan varför man måste leva.
men vem ringer man?
man ringer ingen. man utsätter inte folk för det. man utsätter inte folk för sin ångest, sin ovilja till livet, för sina självmordstankar för det är så lätt att det missförstås. det uppfattas som en anklagelse, ett uttryck för missnöje. som om det är ditt fel att jag har ångest. som om det är på grund av något som just du gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som gör att jag inte orkar leva. så enkelt är det dessvärre allt för sällan. nej, det man vill ha från den stackaren som tvingats lyssna är en anledning till att leva. en, för mig, betydelsefull anledning till att leva. men det är att begära för mycket. alldeles för mycket. för i just dom stunderna när ångesten har mig i sin makt finns det ingenting som är en anledning betydelsefull nog för att man ska välja livet. jag begär en omöjlighet.
därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. när ångesten blir för stor. när jag inte orkar leva.  jag har många vänner. många vänner som säger att dom gärna lyssnar på min ynklighet. jag har en hel telefonbok med numren jag skulle kunna ringa
men
jag gör inte det.
för man utsätter inte folk för det, för sin ångest och ovilja till livet.
för det jag begär är en omöjlighet.

idag har jag mer ont i ryggen igen och handleden ömmar.
känns som att jag har en 90-årings gamla kropp.
halsen krovar sig och det är dags att sova för att ta igen nattens missade timmar och för att orka med heldagen på jobbet imorgon.
men
grannen tävlar i "vems granne stör mest" och spelar hög musik.
fast, det är ju lördag, så jag får väl stå ut med det... men det kommer ju inte bli så lätt att sova till det där.

Nu sitter jag på jobbet och har rast.
Jag har nyss skrivit en ledighetsansökan för hela två veckor.
eftersom att jag ska till THAILAND!!!!
9-24/3 det känns som att jag slipper hela mars här hemma i kalla sverige.
jag ska till VÄRME och SOL!
det här är det bästa på mycket länge och jag tror att jag kan härda ut tills sommaren kommer hit efter att ha fått en försmak.
och jag tackar mor min som bjuder mig på halva resan (!) Det blir ändå mycket dyrt för mig, men det skiter jag i. och det försvinner många semesterdagar från sommarsemestern, men det skiter jag också i för jag ska följa med.


inatt har jag bara sovit två timmar för att jag har haft så ont i halsen och jobbet är lika jobbigt som vanligt.
men jag är glad nu.
jag ser solstrålarna som lyser svagt längst där inne i den mörka grottan.
den här hösten och vintern har tagit mig tillbaka till mitt mörkaste gömställe, det har legat så långt bort att jag gått vilse och inte hittat tillbaka. Men nu tror jag att jag har hittat rätt stig för vägen tillbaka.
låter överdrivet.
men ni skulle bara veta vad lite sol gör för min själ.

två blodapelsiner har jag ätit idag.
det svider i magen.
men nu ska jag äta en till och dricka lite isländskt te, som man ska dricka när man är sjuk. Jag fick det av finaste alice sådär några dagar innan jul. och just nu har jag sjukt ont i halsen, så det passar sig bra.

dessutom så ska jag åka till thailand i mars, möjligtvis två veckor, men minst en.
det blir sjuuukt bra.
:).

stressa stressa.
Nu har jag varit och tränat. 600 kalorier på en 30 minuter? den där maskinen är verkligen ett mysterium.
nu ska jag iväg till sjukgymnasten och sedan är det jobbet direkt efter det.
och jag hinner inte laga någon mat till helgens alla jobbpass.
tidigare i veckan började det kännas ganska bra med maten, jag blev hungrig ganska regelbundet. och är det något jag verkligen inte kan, så är det att äta när jag inte är hungrig. och nu, går det cirka 12 timmar mellan varje måltid. suck på det här.

nej, nu måste jag springa.
hejsvej.

jag får panik
inombords trycks lungorna ihop och tömmer mig på luft utan att hämta någon ny
jag kan inte andas.
det finns hur mycket luft som helst, men det finns ingen luft till mig
hjärtat slår snabba hårda slag likt en hård jävla hammare på vass jävla spik
det finns ingen utgång, ingen exit
jag är instängd i mig själv
klaustrofobi
jag äter luft men spyr ändå. inget får plats
jag har inget utrymme, jag är ingenting
jag kan inte andas
det finns ingen luft till mig
ingen utgång, ingen exit
jag får panik
klaustrofobi
snabba hårda slag
en hård jävla hammare
en vass jävla spik
jag kan inte andas
panik
trycks ihop
lungor
luft
exsjälvit
utärrymme
ingjävlaen
error
error
error

jag köpte en tröja. med 390 kronors rabatt.
jag tyckte den var fin.

Jag låter bli att skriva inlägg för att jag är så pass arg och missnöjd med det mesta.
och jag besparar er all denna klagan genom att inte skriva.

nu ska jag in till storstaden och träffa mamma för första gången på jag vet inte hur länge.
tjingpling.

nu har jag bokat klipptid.
och det är första gången på minst tio år som jag faktiskt går tillbaka till samma frisör.
tummen upp!
:).

Det är lagom kul på jobbet just nu, så kul att rasten består av toalettgråt och ryggövningar.

fast nej.
jag vill inte.

Imorgon ska jag upp tidigt och gå till läkaren igen. det är tur att det finns något så bra som högkostnadskort, annars blir det snabbt väldigt dyrt. I alla fall så mycket som jag sprungit till läkaren de senaste månaderna. jag måste titta ut en mer långsiktig lösning för ryggen. jag har inte råd att vara sjukskriven, men jag kan inte heller jobba med den här smärtan och återkommande ryggskotten.

dom där fyra små timmarna med sömn inatt gav mig inte så mycket och jag känner mig ganska trött nu.
och jag sitter och funderar på om jag ska boka klipptid, trots den fattiga månaden, för att det skulle behövas I tell you.

men nu hoppar jag och vida till sängen.
god natt.

helst av allt skulle jag vilja radera det där inlägget som jag skrev när jag kom hem inatt. jag förstår knappt själv vad jag har skrivit. men jag bjuder på det.
Det var alltså inflyttningsfest hos anne igår. det var jättekul!
sara kom hem till mig innan vi skulle gå, sedan fastnade vi här och sen var klockan så mycket att den andra sara snart skulle komma med bussen, så då väntade vi på henne.
Och jag fick med mig kameran! MEN! tror ni inte att batteriet dör efter fem kort och en lite film. jo, just det gör den, den dör. korvkamera. jag fick inte ens en bild på fina anne!

så det här är allt jag har att bjuda på.






och det är helt sjukt. vinflaskan var fortfarande fylld till hälften när jag kom hem. det är inte klokt var lättpåverkad man är. men jag älskar mina sms<3 haha, dom slår allt och alla!

här är några.
"hej. nu är.g jag mod. igen. det är världens bara.vet eti det?"

"aha men åh. ni nato första. för nitton!"

"hämta? tjing då? varni har inte bussarn"

"haha. hoppas eti knep hem :). ödet gör den. vi måste frukost a i tellan :). sov gömt sara el bästo!"

"god mat och stig så dig?"

Jag trodde först när jag vaknade att jag hade lycktats bli bakfull.
men det var istället VÄRLDENS VÄRSTA MENSVÄRK.
kul att man vaknar upp med den skiten. Jag skulle nog ha valt att vara bakfull, istället. Fast nu kan man ju inte välja. och jag blir aldrgi bakfull, så det är ju ett omöjligt val.

saken ör den arr nör man vlirf full. så är allt blir runt ochs msukt. nkejtk. mnusk, mjuks. MJUKRT" MJUKT! det sitsas där var det jg a skulle skrisa . man ramlar me det är mjukt ofh sdlönt. man tittar meort en stark lmap med allt är njuk och skömt och man kommer hem  och allt ärt msjuk ich skötn. detlåter bäl fel allt det här, im det ensa är någo s,m som förstårew. mrn fry ät msuik ovh skänt att bata knull.
:D.

saken ör den arr nör man vlirf full. så är allt blir runt ochs msukt. nkejtk. mnusk, mjuks. MJUKRT" MJUKT! det sitsas där var det jg a skulle skrisa . man ramlar me det är mjukt ofh sdlönt. man tittar meort en stark lmap med allt är njuk och skömt och man kommer hem  och allt ärt msjuk ich skötn. detlåter bäl fel allt det här, im det ensa är någo s,m som förstårew. mrn fry ät msuik ovh skänt att bata knull.
:D.

sara har solat för sista gången i solariet, vad hon säger i alla fall. kors i taket och tummen upp!

och ni förstår säkert också vilket sara det är jag pratar om ;).
och det är jobbigt att alla heter likadant.
det är dubletter av oss alla.
två sara
två sofia
två andrea
två nina
för att nämna några...

guess what?! jag överlevde!
men hur många trodde att jag skulle dö förutom jag? just precis, ingen. så det var väl inte så överraskande att jag överlevde.
det var i alla fall en jättesnäll tjej som gjorde det här testet på mig. hon var lugn och förklarade och frågade imellanåt.
de starkare stötarna var ganska obehagliga, annars gick det bra. och jag såg på skärmen hur det blinkade rött och -20% när det ananrs ibland var grönt och 100%. så förhoppningsvis har dom hittat något fel, men den säger dom inte där. Det ska man ju vänta i två veckor på att få höra.
Och hellre gör jag det här testet tio gånger om än ett enda blodprov. Så det var inte SÅ farligt som jag trodde ;).

Jag kunde inte låta bli. jag frågade pappa igår om han kunde följa med mig till karolinska. Eller jag frågade om han skulle till jobbet, så kunde vi åka tillsammans. Men jag vet ju att han jobba hemma på fredagar. Så den egentliga frågan var ju om han kunde följa med. jag vågar verkligen inte gå själv.  Hade han inte kunnat följa med, hade jag låtit bli att gå och betalat den där avgiften vid uteblivet besök på 215kr, trots den här fattigmånaden.
usch vad jag är krävande.
jag lovar pappa att jag någon dag ska växa upp. men inte just idag.

Nu tänkte jag avsluta kvällen med lite fruktsallad och veckans sista avsnitt av halv åtta hos mig.



sov gott.

Imorgon klockan åtta sitter jag på karolinska och är sjukt nervös.
jag är sjukt nervös redan nu.

Nervös för att jag inte ska hitta, nervös för att jag ska åka själv, nervös för att det är läkare, nervös för att det tar 45minuter, nervös för att det är något jag aldrig gjort, nervös för att det ska göra så ont och nervös för att det inte ska visa någonting så att jag har gjort allt i onödan och varit så här nervös i onödan. Fast, det är ju inte onödan för då kan man ju utesluta saker, men ändå. Då kommer det betyda att jag måste göra flera tester och grejer. usch.

jag mår illa.

Vet ni att det är så här jag måste sova, när jag har ont i ryggen. Halvt sittandes och med en kudde under knäna för att avlasta ryggmusklerna. Man sover inte alls särkslit bra. och jag ligger annars aldrig på rygg och sover. Jag ligger i världens mest ihopkurade fosterställning, vilket är raka motsatsen till det här.
Inatt drömde jag att jag och ett gäng var mördare och mördade massa personer och hade biljakt med polisen som jagade oss ända från norrtälje, sedan gömde jag mig i min garderob tills mormor hittade mig där, eftersom att vi hade brottom att prova ut en bröllopsklänning. Jag skulle tydligen gifta mig. och dessutom skulle jag tatuera mig åt någon annan som inte vågade. Det var en ny teknik, där man tatuerade på riktigt på mig och sedan flyttade över det till den som skulle ha det och jag fick panik och trodde att dom lurat mig att dom inte gick att flytta över sen... och resten kan jag inte ens berätta. Det var i alla fall helt sjuka drömmar. Men jag sov ända till åtta! fast nattens sammanlagda timmar blev inte så många. men, jag söker jobb och är glad. det här bli bra en dag.

idag blev det en ganska god frukost.

Idag var jag hos en såndär dåligdoktor igen. Han gav mig två minuter. TVÅ! sedan var det som att han knuffade ut mig ur rummet. korvdoktor. dessutom drog han ner byxorna på mig utan att ens förvarna. herre pommes frites.

och så sent som vid fyra fick jag min lön. en och en halv vecka senare än resten av sverige.



Men dagen slutade bra i alla fall.
bio med dom absolut snyggaste Andrea:orna i hela världen.

visst är vi. I alla fall Andrea nr 1, hon till vänster.


Vi såg precious som var korvigt bra! hela bion grät samtidigt när det var gråtarscener, man hörde snyftandet från varenda stol där inne. Man hörde också allas skratt när det var dags för det.
en 4.5 av 5 får den i betyg av mig.
Passar ypperligt bra en sådan onsdag som idag.

jag vill inte vara med en sekund till.

först kollade jag om lönen kommit in på kontot. och såklart inte. så jag ringer jobbet och klagar igen, men hon säger att pengarna ska vara skickade och att jag borde fått dom. men nej. så jag får ringa ytterliggare en gång imorgon.

sedan följde jag med andrea till läkaren, sedan skulle vi kolla om henrik var på jobbet för att säga hej, men det var han inte. Då tog  vi en fika medan vi väntade på att tatueringsstudion skulle öppna. sedan gick vi dit och andrea beställde en tid! så roligt! och det kommer att bli så fint andrea!!!!<3.
sedan åkte vi hem till andrea och precis när vi skulle gå till bussen, böjde jag mig ner på ett, tydligen, ganska konstigt sätt för det bara hugger till i rygger och strålar ut i hela benen och jag kan inte röra mig. med myrsteg tar vi oss till busstationen och väntar på bussen. och eftersom att den var mer än tjugo minuter sen skulle andrea inte hinna till jobbet, så hon följde med mig hem, vilket var tur, för jag kunde ju inte gå själv. sedan har hon handlat och lagat mat åt mig. vilken service! och vilken vän! <3. jag har skrikit rakt ut för att det gjort så ont. och till och med skakat i hela kroppen på grund av bara smärtan, ni vet sådär som man har sett gravida som föder barn gör. och så här ont hade jag inte förra gången jag fick diskbråck.
andrea har fått göra alla förflyttningar med mig. hon sa att jag borde haft en taklift här. så illa är det.

men nu kunde jag i alla fall ta mig till datorn från soffan. det tog ungefär sju minuter. men det gör ont hela tiden. i ryggen och ner i hela benen. det gör ont att andas, att skratta, att skriva, att sitta, att ligga, att stå, att gå.
och pricken över i:et är att värktabletter inget fungerar på mig.

vilken skitkorv.

tur att jag har väldens bästa vänner<3.
det är verkligen sant.
alla ni<3.

Så sa dom att lönen skulle vara fixad. Men jag har fortfarande inte fått något. så jag får väl ringa imorgon igen då... suck. pengarna är verkligen på riktigt slut nu. måste ju köpa busskort också. korvkorvkorv.

och någon ersättningsbuss kom det inte idag heller. hur svårt kan det vara att bussen ska vänta på tåget?
men jag träffade emil när jag väntade på bussen, så det blev inte så långtråkigt som i lördags, men att det ska ta sådan tid att komma hem. drygt en timme från täby liksom.

imorgon är det en andrea och andrea dag.
och självklart står träning på schemat också.

nu har jag ringt och klagat om min lön. igen. så nu ska jag få den, men så lät det ju sist också...

det är underligt för att när jag åt wasas ekologiska fullkornsknäckebröd, nu imorse, fick jag smaken och lukten av leverpastej. det var jätteäckligt. Och ju mer jag tänkte på det ju mer smakade det leverpastej. usch och fy. jag åt väl leverpastej senast när jag var typ fem eller något. jag slutade med det när min käre bror började älska leverpastej och gjorde flera-centimeters-tjocka skivor att lägga på smörgåsen. jag mådde lika illa varje gång han gjorde så, haha.

jag sitter här och latar mig vid datorn, fastän jag hade tänkt att gå en lång promenad. men jag ska ju snart gå och träna och tänkte att jag tar promenaden på bandet, utöver den vanliga träningen. jag går inte ut mer än jag behöver i den här fruktansvärda kylan.