Jag och ensamheten.

rubriken kommer från carolina gynning. det står på ett glas hon gjort som jag fick av sara.

bengt börjeson har föreläst i vår skola de senaste dagarna och han inspirerar verkligen. och än en gång känner jag att den här utbildningen, dom yrken den kommer leda till, verkligen är någonting jag vill göra.
men börjeson har fått mig att fundera mycket också.

också det att julia och jag pratar mycket om framtiden, får mig att reflektera. reflektera över att jag är glad.


som många vet, och som går att läsa i tidigare inlägg har jag mått väldigt dåligt i mitt liv. det är mycket som jag behövt kämpa med. bl.a så trodde jag från tidig ålder att jag inte skulle leva på min tjugoårsdag. jag kunde för min värld inte tänka mig ett liv längre fram, jag såg ingen som helst framtid. jag kunde inte tänka mig själv i situationer efter tjugo. när jag sedan närmade mig tjugo och hade överlevt det mesta var jag rädd att jag ändå skulle ta mitt liv när jag fyllde tjugo. eftersom att jag så länge tänkt tanken att jag inte skulle vara med om tjugoårsdagen, än mindre tiden efter, hade detta nästan blivit som en tvångstanke. men jag klarade mig igenom det. jag fyller år i slutet på sommaren, och mellan studenten i början på sommaren och födelsedagen på slutet av sommaren fick jag fast anställning, köpte lägenhet och tog körkort. någonting som kändes oerhört onödigt eftersom att jag skulle dö. men någonstans inuti, utan att jag var medveten om det, visste jag väl att jag skulle bli kvar i livet.

första gången jag kom i kontakt med en psykolog för att jag ville dö var jag tolv år. och då var det redan nere i botten. det började alltså långt innan dess. innan dess hade jag i många sammanhang hamnat i ett utanförskap som gjorde att jag inte kände mig omtyckt eller passade in någonstans.
efter det följde dom sexuella övergreppen, utnyttjandet. domen blev sexuellt ofredande, men jag kallar det fortfarande för ett utnyttjande, för det är precis vad det var.
med allt detta kom ätstörningarna och träningsmanin. jag var så lågt i botten att jag sov tre timmar per natt, grät mig till sömns varje gång och skar mig själv varje gång jag duschade.
trots detta gick jag ut högstadiet med drygt hälften mvg och resten vg. jag var så bra på att dölja allt som pågick. så bra att jag inte själv förstod hur illa det var. jag lurade till och med mig själv.
jag förträngde mycket och trodde att jag kommit över det mesta av minnena från utnyttjandet, men i gymnasiet kom smällen när allt föll. när jag föll handlöst mot marken.
då började psykoserna, ätstörningar på nytt, självskadebeteendet blev värre och önskan om att dö blev som starkast då. stackars jonna som jag nyss blivit vän med gjorde allt för mig under den tiden. hon var ordagrant mina lungor och mitt hjärta. jag levde enbart genom att hon fanns för mig.
efter ett självmordsförsök fick jag kontakt med en psykolog igen. tredje psykologen. det blev aktuellt med en utreding av asperger syndrom och adhd. jag uppfyllde alla kriterier för asperger men inte tillräckligt många för adhd.
ändå gick jag ut gymnasiet med ungefär hälften mvg och hälften vg och något enstaka g, samt jobbade extra på demensboende och med konfirmander.
psykologen som gjorde utredningen fick jag även prata hos efter utredningen. jag har gått till henne i sex år, men slutade för ett år sedan eftersom att jag flyttade till örebro ett tag då. vi hörs fortfarande av ibland, men inte mer än så. jag gick aldrig in på djupet om vad som hänt under alla perioder av mitt liv. jag kunde aldrig prata om det. jag skrev istället av mig hemma och skrev sånger om det jag kände. men på något sätt gav det mig en trygghet att gå dit och sitta av tiden. även om det hände att jag inte öppnade munnen under ett par tillfällen.

när gymnasiet var slut och jag började ett liv med jobb, eftersom att jag kände mig helt färdig med skollivet, började livet kännas ganska okej. jag vacklade mig fram och jag kände mig uppskattad på jobbet och livet fick helt plötsligt en mening. jag behövdes på jobbet och min vänner där fick mig att må bra och tycka att det var kul.

jag hade en liten pillerburk med olika starka mediciner jag samlat på mig genom åren innan, som en sista-utvägen-burk. den gav mig en trygghet till att jag kunde välja att sluta om det var så att jag ville det. en gång bad jag sara att hon skulle tvinga mig att ge den till henne så att hon kunde kasta den åt mig, jag hade försökt att kasta den många gånger själv, men aldrig kunnat genomföra det. den kändes så viktig för mig att jag kände att jag inte skulle kunna leva utan den, eftersom att jag då inte lika lätt hade valet att avsluta livet om jag velat det. sara tog den från mig, och den kvällen hade jag en ångest som var en av de värsta jag varit med om. några dagar efter skulle jag passa saras katt och letade lite smått efter min pillerburk när jag kom dit, i hopp om att kunna ta tillbaka den.. men som tur var hade sara redan gjort sig av med den, i alla fall så hittade jag den inte.
men jag hade även kvar min skalpell som jag skar mig med. det har jag fortfarande, trots att jag inte skär mig. jag känner inte behovet av att skära mig längre. så länge jag vet att den finns där, känner jag mig lugn. trots att jag vet att jag inte längre behöver den.




nu är idag.
idag mår jag bra.
idag är jag lycklig.

jag levde oerhört mycket på andra förut. det var mitt sätt att överleva. jag kunde inte vara i mig själv eftersom att jag aldrig hade orkat mig igenom dessa år då.
det har tagit mig lång tid att återhämta mig. med jag har gett det tid. det har inte fungerat för mig att prata om det sedan är det över. känslorna har varit så enormt starka att det har tagit lång tid för dom att svalna av. att inte längre omge mig och överta mig så intensivt dygnet runt.

men jag är stolt. jag är stolt över att jag har tagit mig igenom det. att det inte längre plågar mig. jag kan tänka tillbaka på det som hänt och känna att det verkligen tillhör det förflutna. ibland så långt bort att det känns konstigt att berätta om allt det här eftersom att det stundvis inte känns som att det hänt mig. jag kan återberätta saker utan att falla in i ångest, utan att tårarna rinner utan stopp.

visst finns det fortfarande dagar som jag tycker att det varit orättvist när jag behövt uppleva så mycket. det är orättvist, men jag kan inte ändra mitt liv. det är kolsvart tills jag vaknar upp i tjugoårsåldern, men nu är det vitt och fluffigt. jag älskar min underbara flickvän som gör livet så fluffigt.

jag har gjort upp med mitt förflutna. det förstör mig inte längre. det är en del av mig.
jag är glad att jag inte påbörjade min socionomutbildning tidigare. jag hade inte kunnat plugga och fajtas med de här livsfrågorna på samma gång.
men nu är jag redo för världen. det är dags att börja leva livet som jag vill leva. inte låta livet leva av mig.

jag tackar alla mina blad på ryggen (ni som står för bladen) för att ni hjälp mig att komma dit jag är idag. <3.

förbättrade springtiden med 9 minuter sedan första springturen fyra turer tidigare. från 59 minuter till 50 minuter det känns okej.
och det var så sjukt mycket lättare att springa idag än i tisdags när snön liksom förflyttande mig bakåt.. men idag var det plogat, så snabbt gick det!

för övrigt mötte jag en annan kille som sprang åt motsatt håll än mig, som såg fantastiskt glad ut och skrattade högt. haha. han hade små hörlurar i öronen, så det var säkert något roigt han lyssnade på. i alla fall hoppas jag på det, annars skrattade han nog åt mig, för just då för det tomt runt om oss. haha.

kanske får jag jobbet som ledsagare till en autistisk kille.
jag ska hjälpa honom i social träning.. social träning.. jo men visst. det är det jag själv inte heller kan. fan ibland blir jag så trött på att jag ska försöka göra allt som normala människor kan. jag vill utmana mig så pass mycket och kunna leva så mycket som möjligt som andra att jag gör saker jag inte kan. vad ger det killen för kvalité av social träning? jag känner mig egoistisk utan att jag vill tro att jag är det. är jag det? jag vill ju hjälpa honom, men kan jag? det här får mig att fundera på vad jag kan och inte kan. jag vill tro på att jag kan. jag vill tro på att min diagnos, vår nästan samma diagnos kan hjälpa mig i förmågan att hjälpa honom.

tänk att jag själv skulle vara kvalificerad att få den hjälp som också han får.. men jag vill klara mig själv så mycket som möjligt. och när jag tänker så, sänks mitt mot inför att försöka. men jag vill ju så gärna arbeta med dessa typer av diagnoser senare som socionom, det är i alla fall ett av mina önskemål. så jag måste ge mig in i det.
jag är bara rädd för att misslyckas. att jag inte lyckas ge killen det han behöver. att jag inte lyckas hjälpa killen på det sätt han verkligen behöver hjälp.

jag är så himla krävande med alla mina rutiner och med hur jag vill ha saker på ett visst sätt.
ibland så till en viss gräns att jag själv tycker att jag är löjlig, men kan ändå inte låta bli att vilja ha det på just det där speciella sättet som jag är van vid eller för att många andra saker spelar in.
julia är så omtänksam och har lärt sig de mesta av dessa småsaker och brukar fråga mig innan hon gör något. när jag tänker på att hon frågar mig, som om jag skulle behöva tillåta henne saker, känner jag mig som världens sämsta människa. men på det sättet hon frågar mig på, känner jag bara hennes kärlek och hon förminskar mig inte det minsta, med tankte på hur lätt det skulle kunna vara att ställa dessa frågor på ett förminskande sätt.

det finns vissa saker med min diagnos som jag hatar att jag inte kan förbättra. eller där förbättringen avstannat, för det mesta har jag ju förbättrat avsevärt sedan flera år tillbaka. ett exempel är dessa saker som jag vill ha på ett specifikt sätt. och jag känner mig så barnsligt fånig när jag ber julia om dom sakerna. och när hon inte minns frågar hon mig, på ett så omtänksamt och kärleksfullt sätt som bara hon kan.
jag älskar dig mer än något annat och jag älskar att du bemästrar min diagnos och allting runt omkring den. men jag är också ledsen över att du måste offra vissa saker, även om du säger att du inte tycker att det gör någonting.
du är det mest värdefulla jag har. <3.

ingen tillräcklig sömn.
kvart i fyra somnade jag första gången. vaknade en kvart senare av att mili sprang omkring och jamade massor. somnade om vid fem och vaknade igen vid sju, somnade om efter en stund och sov till åtta.
en typisk ganska sömnlös natt. något som diagnosen också bidrar till. denna sömnlöshet.
jag har läst mycket om att personer med asperger syndrom inte har lika stort sömnbehov som andra, men att vi också har en låg energinivå.
det är så frustrerande att ligga vaken utan att det finns något som skulle hålla mig vaken, och redan från början ha lite med energi dygnet runt och att allting runt om mig tar mer energi från mig, än från många andra. jag behöver verkligen sova för att kompensera upp den redan inbyggda låga energinivån och för allt energikrävande under dagen. ni vet vanliga saker som att åka och handla och sånt.
det är segt att inte orka med allt jag vill göra heller. först är det alla måsten. sen ska energin även finnas kvar för att träffa vänner, vilket är det egentliga måstet. det roliga måstet. men maten kommer inte hem av sig självt och jag får ingen lön om jag inte jobbar.
och kommer jag ur sömnrutinerna tar det lång tid att komma tillbaka till det normala, så att jag kan sova utan den stora störningen på sömnen. lite svårt har jag ju alltid. och har alltid haft, men ändå så pass att jag fungerar på dagarna.

när jag söker jobb är det så mycket jag måste utelämna, alternativt berätta och riskera att inte få jobbet.
det är svårt att utelämna att jag är homosexuell och att jag är förlovad med en tjej, eftersom att det är en del av mig och en del av mitt liv. någonting jag hela tiden måste komma ut med. visst att det är mer accepterat och så vidare nu med samkönade förhållanden men inte hos alla. och behöver man ett jobb gör man allt för att försöka få ett och eftersom att det är många familjer som sak syna en innan de väljer att träffa en ( i de jobb jag söker) så känns det som att riskera en anställning genom att berätta det.

den andra saken är min diagnos. det är en minst lika stor del av mig. aspergern är jag och jag är aspergern. det är så mycket som påverkas av diagnosen och det är svårt att utelämna, trots att jag måste.
som julia sa så trodde hon att om hon hade ett barn med asperger och fick betalt för avlösning/assistans/ledsagning av försäkringskassan så skulle hon inte vilja att en med samma diagnos ska hjälpa hennes barn. och det är precis så jag tänker att föräldrar och företag tänker om jag skulle säga att jag har asperger..

i vanliga fall är jag väldigt öppen med både min homosexualitet och min diagnos och därför känns det så fel och kvävande att gömma det.
det är inte så att jag presenterar mig med "hej. andrea. jag har en flickvän och asperger syndrom". men jag har ändå möjligheten att berätta vid rätt tillfälle.. när andra har lärt känna mig och ser att ingen av dessa två märks särskilt tydligt mot vad fördomarna är. därför blir det så fel att säga det, det första man gör. speciellt eftersom att jag kämpar så för att klara av att ha ett jobb osv, och då vill jag ju inte slå bort dom möjligheterna för mig själv det första jag gör. därför måste jag gömma en del av mig. vilket jag tycker samhället borde skämmas för.

Vi läser en intressant kurs nu.
men det är himmlarns mycket kurslitteratur att läsa..
jag varvar mellan att jobba, läsa och umgås med min älskade.

jobbet jag jobbat otroligt mycket på sedan december kan inte längre ge mig dom timmar jag behöver så jag söker jobb efter jobb för att hitta ett nytt eller för att kombinera med det jag redan har.

som vanligt känns det konstigt att söka jobb för att hjälpa de som har samma diagnos som jag. mycket märkligt. och jag känner mig alltid nedslagen av tanken av att jag "inte borde" klara av det jag gör. som att min diagnos skulle tala om för mig vad jag kan och inte kan. jag har tränat upp vissa färdigheter som min diagnos säger att jag inte ska klara av. men jag har kämpat hela livet för att kunna umgås med människor utan sättet att uppleva världen på som jag gör, så jag fortsätter med det. och jag tror, på riktigt, att jag är en bra mellanhand mellan barn med samma diagnos som jag och mig som har diagnosen men som kämpat mig förbi många hinder. som vet lite av båda delarna liksom men ändå ser världen på samma sätt som dom. jag förstår dom på ett annat sätt än vad en person utan min diagnos skulle göra.

ibland är jag arg på att ha en diagnos som min.
jag älskar att umgås med folk. jag älskar att diskutera saker. men min diagnos hindrar mig.
därför är det något jag ständigt försker kämpa emot. trots att det är mycket svårt och kräver mycket energi så är det något som jag vill. periodvis orkar jag inte alls. periodvis har jag all energi till att träffa hur många som helst.
jag tycker det är tråkigt att det stoppar mig så bara.