Jag och ensamheten.

vår katt har redan från början varit full av energi och har alltid velat göra de där sakerna som hon inte får göra. saken är den att hon numera gör ALLT som hon inte får..
det är liksom inte att hon busar och bara tycker det är kul med just det hon inte får göra, utan snarare att hon gör det bara för att hon inte får. Det hjälper inte att ropa, skrika, skvätta vatten, klappa händerna hårt, stampa i golvet eller någonting för att få henne att sluta, och då när man går upp för att få henne att sluta så springer hon iväg när man en meter ifrån henne..
så ser vardagen ut med den katten.. det är allt från att hon krafsar helt galet på fönstrena, klättrar upp och hämtar saker från köksbänken/bord/sängbord (som man glömt att lägga undan eller slänga för att hon inte ska komma åt det) för att springa omkring och leka med det och krafsa in det under mattan eller rusar runt på nätterna och springer upp i sängen på oss för att sedan springa runt köket och sedan upp på oss igen. detta fram till att hon den senaste veckan börjat jama hysteriskt vid dörren, drar ner toalettrullen och drar ut massa papper och krafsa sönder, samt att hon tömmer badrumspapperskorgen på innehåll för att sprida ut i lägenheten.. jättekul, jättefräscht...
jag är sjukt trött på att springa omkring efter henne och säga åt henne heeeeela tiden. varför är det så att hon enbart vill göra sådant som katter inte ska göra? varför är hon aldrig gosig och snäll? det blir så svårt att älska henne på riktigta djupet när hela dagarna handlar om att säga åt henne när hon gör saker hon inte får göra..

jag hatar henne inte. jag älskar vår katt. men hon gör det svårt. och jag är bara jävligt trött på att bara säga åt henne. jag behövde dela min frustration över att ha en sådan jobbigt trotskatt.

solen är underbar.
och första gången på länge har jag hunnit med en springrunda, tentaveckan var så intensiv att det inte fanns plats för något förutom jobb och tentaskrivande.
Jag har inte hunnit springa tillbaka min form sedan långtidssjukan, med tentan där efter. men sen maggio, miss li, emil jensen och alla ni andra, så ska vi ta rundor på en timme igen, jag lovar.


det känns som att min hjärna är överhettad, jag har varit otrevlig och oengagerad på jobbet i helgen. jag var helt enkelt totalt slut. jag är totalt slut. idag när alla i klassen lämnat in tentan i lärarens fack var det dags för föreläsning (?!)... alla satt bara och stirrade rakt fram, ingen fattade vad han där framme stod och sa. när han frågade om vi läste tidningarna, när han nämnde något som hänt satt fortfatande alla och stirrade framåt. och han frågade om vi inte ens kunde nicka lite till svar. haha, tentan har varit lika jobbigt för alla med andra ord!

slutslutslutslut.
sovasovasovasova.

Det är hemtenta över påskveckan..
jag jobbar varje dag (utom idag) under tiden vi har hemtenta, vilket var otroligt klantigt gjort av mig att boka upp mig på så många pass. stressen ökar för varje sekund, vilket gör att jag inte kan samla mig och koncentrerat skriva ner det jag kan, tänker eller till och med letar upp.
och igår kunde jag inte ens somna. klockan var tre när julia gav upp sitt sällskapande i min sömnlösa natt. jag satte mig i soffan och skrev ner en reflektion på en av tentans frågor. Jag tittade på tv, jag drack te, jag försökte sova sittandes, halvliggandes, helt liggandes, både med och utan lampa, jag läste lite, tittade lite mer på tv... och strax innan nio vaknar julia igen. en halvtimmes sömn fick jag under mina försök. det är hopplöst när den här sömnlösheten är så ihärdig.
utöver det började den helveteskorviga mensvärken idag. det gör fasansfullt ont och jag vet inte om jag står ut att leva som kvinna utan ppiller. jag vill egentligen verkligen inte använda ppiller, men jag kan inte leva med den här smärtan som ständigt återkommer..

jag har sovit en stund mitt på dagen nu, en och en halv timme kanske? mitt huvud är inte pigg på att fortsätta på tentan. stressen ökar, eftersom att det var idag jag skulle storplugga och skriva så mycket jag bara hann på den dumma tentan. julia åker hem idag och tårarna rinner så fort hon öppnar dörren för att gå ut. det känns som att vi bara existerar på schema. när vi väl ska ses, ses vi inte eftersom att båda jobbar så mycket. jag vet att det bara är för en kort period i våra liv, men ändå. Jag vill att flytten hit ska ske nu, men det gör den inte. inte ens ett datum har jag att se fram emot.

jag flyr från tentan genom att skriva här, men det flyter inte på lika lätt på tentan som det gör när jag skriver här och jag måste få formulera tankar till ord, ord till meningar, meningar till något konkret. något jag kan läsa som om det inte vore jag själv. en berättelse långt bort ifrån..

men just nu har jag bara en känsla i kroppen och det är att
det går åt helvete med allt..