Jag och ensamheten.

ja, igår fick jag bekräftat att det var en blodpropp i benet. när jag först kom dit trodde dom inte att det var det, eftersom att det även brukar synas utanpå typ som rodnad och svullnad. men jag hade bara min känsla. efter prover och allt fick jag även göra ultraljud längs benet som bekräftade det. blodpropp. alltså jag har fått en blodpropp. det känns så overkligt att jag inte kan fatta det. och jag är rädd. jag vet ingenting om blodproppar. det har jag inte hypokondriskt läst in mig på inför eller efter operationen. det var ingen på sjukhuset som pratade med mig om blodproppar efter operation. de andra patienterna som jag delade rum med på sjukhuset fick dom här sprutorna för att förhindra blodproppar och att dom skulle ta dom i någon vecka efteråt. men jag var bara överlycklig över att jag slapp sprutor och tänkte att jag kanske genomgått en lättare operation.

visst har jag varit mer stillasittande än annars, men; jag var ute och julklappshandlade samma kväll som jag åkte hem från sjukhuset, och hela dagen två dagar efter jag kom hem. sedan blev jag sjuk med feber och kände mig hängig. och plus det allt julfirande. jag har inte kunnat träna, har inte fått träna. har ju varit uppe och gått, men mindre eftersom jag blev sjuk efteråt, och det vet ju sjukhuset om eftersom att jag två gånger fick åka tillbaka till akuten. varför följde dom inte upp om att man kan få blodpropp efter operation om man inte rör sig? varför fick inte jag förebyggande medicin för att få blodpropp? är det någon på sjukhuset som missat det?

det tar i alla fall 3-6 månader att behandla denna blodpropp, som enligt läkarna är väldigt liten. men jag är rädd för mängden vätska jag ska spruta in i min mage de kommande veckorna (?), månaderna (?).. och att jag inte kan göra det själv. att jag måste gå till vårdcentralen varje dag. eller som idag och imorgon ska jag behöva besöka akuten igen.

allt som kan ha gått fel efter operationen har också gjort det.

jag är ledsen och rädd.

och den här blodproppen kommer att följa efter mig inför kommande medicinska besök och behandlingar, i resten av mitt liv. inte så mycket tjoho över det. 

Tänkte nog att jag skulle ta tillbaka det här med att skriva lite i bloggen. bara för att få igång något kreativt igen.

det känns som att jag har så mycket som bara vill komma ur mig, text, musik och poesi. men det är så länge sen jag gjorde något av det så det är lite som att jag glömt bort hur jag ska göra det. men nog går det att ta tillbaka alltid. 

julen var fin, trots en massa sjukhusvistelser. väntar i denna stund på samtal från närakuten om jag måste gå och kolla upp om jag eventuellt har en blodpropp på gång i benet. jag har försökt undvika den sanningen i några dagar i hopp om att det var mina hypokondriska tankar som talade till mig. det återstår att se.

dessutom har ännu en fisk i vårat akvarium dött en långsam död, vilket är så otroligt plågsamt att se. jag gråter floder varje gång en fisk dör i akvariet, men jag kan inte rå för det. det ser så plågsamt ut. antingen är det en lång och utdragen död på flera dagar eller så är den så snabb att en fisk kan saknas på morgonen som fanns där kvällen innan och då har de andra fiskarna ätit upp (!) den stackaren. :(. julia säger att vi inte borde ha ett akvarium längre för att jag blir så ledsen när dom dör. men det är klart att man blir lite ledsen.. dom dör ju?

vi har köpt en princessbed till våra katter i julklapp. den var egentligen tänkt till vida eftersom att hon är the princess. den är rosa, fluffig, utsmyckad med diamanter och typ som en halv sänghimmel eller hur man ska förklara till öppnngen av the princess bed. men både vida och mili älskar den! vida var lite skeptisk först, men det är hon ju alltid. den passar våra katter perfekt. mili har egentligen kanske behövt en modell större, men hon tycker inte mindre om den för det.

nu ringde dom tillbaka från närakuten och sa att jag bör åka in och kolla om det är blodpropp för det kunde man tydligen misstänka att det var.. suck alltså. när tar besvären från operationen slut?