Jag och ensamheten.

i flera timmar har jag dragit mig för att ringa en annan tandläkare än min. min tandläkare svarade inte i fredags när jag ringde, flera gånger. han svarar inte heller idag. men nu så ringde jag en annan tandläkare bara för att fråga vad man ska göra med mitt inflamerade tandkött som sitter runt visdomstanden som inte vuxit upp..
och svaret blir:
antingen bränner man bort tanköttet så att tanden kanske kan växa upp, eller att man ändå får dra ut den senare.
eller så drar man ut tanden direkt.
eller så har man inget val, att inflammationen redan gått till roten av tanden och man måste dra ut den.
jag greps av panik. sa hej då och lade på luren. dom kan gärna få ta bort tanden, men då ska jag vara så nersövd att jag blir svår att väcka!!! så det så. nu väntar jag på att ralph ska ringa upp så att jag kan göra ett besök hos honom för att veta vad jag ska göra.

förut pratades det om i aspergergruppen jag gick i, att det skulle startas en tandläkarmottagning för dom med autism. jag önskar att det gjorde det! så att tandläkarna vet hur mycket mer vi känner och hur omständigt allting är med ett tandläkar besök för oss.
skulle nästan vara värt att ta bort alla tänder och köra med proteser resten av livet för att slippa allt som har med tandläkarbesök att göra.
vad säger du julia? vill du ha en tandlös flickvän när hon är 24 år? ;).

igår jobbade jag mitt första pass med den kille som jag är ledsagare för.
jag måste säga att det var svårt. mycket svårt.
jag hoppas det är för att vi inte känner varandra än och inte för att det är att jag inte klarar av det.
han sa att han hade haft kul, när jag frågade honom, men jag vet inte.
det kan ju också vara personkemi, det spelar ju också stor roll. jag ska kämpa vidare en månad i alla fall, minst.

annars har vår lilla skruttismili blivit jättesvullen på magen vid operationssåret. :(. det är som en stor bulle som står på högkant precis där såret är, så det är inte jämnsvullet över hela magen utan bara längs med såret, rakt upp sådär bara. ser ut att göra jätteont men mili klagar ingenting. julia ringde och frågade om svullnaden i alla fall och vill att vi kommer tillbaka så att dom får titta på det. jag jobbar hela dagen idag och imorgon, så min fina pappa ställer upp och tar mili tillbaka till veterinären. men usch vad man blir orolig när det blir så med ens finaste små djur. men ändå är jag inte jätteorolig. eller jo, när jag ser på såret bara, blir jag det. men tittar jag på mili som myser in sig bland kuddar och sover så gott så blir jag inte orolig. men saken är ju att det snabbt kan bli värre och det vill vi ju undvika.

och vet ni en till sak?
jag är kär. mest kär i hela världen. jag kan inte sluta tänka på hur kär jag är, så kär är jag. punkt.

nu tänker ni kanske på programet det blir bättre. det är inte det jag vill prata om, utan innebörden av orden.
Det värsta jag visste när jag var nere på botten och inte såg något ljus eller någon framtid över huvud taget var just dom orden; det blir bättre.
inte fan hade jag en chans att tro på att det blir bättre, det var skrattredande och nästan hånfullt att få höra dom orden. Någonting alla bara sa för att det skulle få mig att må bättre. Det visade bara att ingen såg problemen från mitt håll, ingen som förstod mig på det sättet att dom visste att dom orden inte gjorde mig bättre. Jag blev nästan mer ledsen när jag fick höra 'det blir bättre, andrea'. Jag kände mig så himla ensam. Jag kände då hur stort glapp det var mellan där jag befann mig till den dag det skulle vara bättre. det fanns ju inte ens i min värld att det blev bättre.
Jag brydde mig liksom inte om när det skulle bli bättre, det var ljusår bort, men vad fan skulle jag göra just då när jag var längst ner? det var vad jag ville och behövde höra. hur ska man orka med livet när man är på botten? det var det aldrig någonsin någon som sa något om, bara att allting skulle bli bättre. Jag skar mig första gången när jag var runt tio/elva, strax därefter kräktes jag med flit första gången. jag skulle säga att jag mådde på riktigt bra första gången för ungefär två år sedan. och under dom drygt tio åren fick jag höra att allting skulle bli bättre och att allting skulle bli bra, men ingen som berättade när det bra skulle börja eller hur jag skulle leva fram tills att det blev bättre.

jag och evelina pratade på tunnelbanan hem nu i veckan om det här. hon berättade att hon läst mitt blogginlägg om det jobbiga jag varit med om. vi började prata om vad man ska säga när någon berättar något så starkt. jag förstår att man inte vet vad man ska säga, att det är många som undrar varför jag lägger ut en text på min blogg, på internet som alla har tillgång till och kan läsa.
jag har inget bra svar på varför jag lägger upp det. varför jag skriver om allting. men jag har aldrig skrivit för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, eller för att få folk att kommentera det jag skriver med stärkande ord och så. utan jag skriver för att jag tycker det är viktigt att uppmärksamma att man kan ha varit med om så mycket och att det ändå inte syns utanpå, det är ingen som ser vad jag har varit med om. Vi kan inte se hos varandra vad vi tidigare varit med om, om det inte finns fysiska men efter det som hänt oss. men jag tycker det är viktigt att berätta att det är så många som döljer allt som hänt eller döljer medan saker och ting sker, utan att det finns någon som vet eller ser. jag tror att jag tycker det är extra viktigt eftersom att jag även har en diagnos som inte syns utanpå. det är ingen som kan se att jag har en diagnos. Och jag menar inte att alla ska säga vad dom varit med om.
men det handlar om inställningen, och fördomar hos människor vi möter. att vi måste vara medvetna om att det mesta om den människa vi möter finns där vi inte kan se. vi har inte tillgång till allas inre. vi kan inte se det den personen inte väljer att visa.
jag vill motarbeta fördomar. jag blir irriterad när man inte tror att jag har en diagnos när jag säger att jag har det. jag visar för alla andra att jag inte har det, men jag har det. och när jag säger det stämmer inte jag med den bilden andra format mig till. därför vill jag bryta det. jag vill visa att det, och då väldigt ofta, inte stämmer med vad man har för uppfattning om människan eller situationen. Jag tycker det är viktigt att kunna ändra fördomarna och den uppfattningen man fått om en människa till det rätta när det väl kommit fram. vi ska inte vara så fastklistrade i våra invanda mönster om fördomar.



det är inte synd om mig. jag har haft ett tufft liv, men det är inte längre synd om mig. jag mår ju bra. jag sitter inte i detta nu och blir utnyttjad av en äldre man. jag mår bra. jag behöver inte att du tycker synd om mig.

det är snällt att du visar din omtankte av vad jag delar med mig. att du blir berörd och tycker att jag gör någonting bra. det glädjer mig att du lyssnar. det gör mig glad att du visar att du lyssnar. Det känns bra när du finns i min närhet genom att lyssna. När du visar att dom fördomar jag motarbetar framställs på ett sätt som får dig att tänka och möta människor på ett annat sätt, då blir jag som gladast.
jag vill kunna göra någonting av att jag inte levt alla år jag levt. jag vill ge dom åren till några andra. jag vill inte se dom som förlorade. jag vill tro att något litet ord av det jag säger kan hjälpa någon där ute. (vilket inte är så stor chans eftersom att min blogg inte är så välbesökt, men jag kan ju få tro! :P )


något som hade varit mer relevant att fråga mina svarta dagar förr hade varit;
'vad skulle jag kunna göra för att din dag idag skulle bli lite lättare att orka med?'
tänk på vad ni säger. jag ber er inte att ta bort hoppet i meningen med att det blir bättre, kanske bara att vara lite mer realistisk och inte slänga ur er fraser som borde hjälpa den ledsna människan.

<3.