Jag och ensamheten.

den stackars lilla hunden som jag skrev om förut, som blev biten av en större, dog dirket där på gatan..
stackars stackars lilla hund. och hundens ägare!

i onsdags träffade jag sofia. vi köpte oss lite picknik och satte oss i tessinparken här på gärdet. det var mysigt och en god picknick. efter det gick vi hem och avslutade picknicken med en bulle och yatzy. :).
som alltid har man roligt med dig och jag längtar tills vi ses nästa gång! :). <3. 

jag har mensvärk. och ni vet ju vad det innebär för mig. suck. :(.
ändå ska vi äta ute ikväll och gå på bio. pappa, mina bröder och denes.
jag hatar hur mensen ska slå till mig så här varje gång, med feber, smärta och tappad aptit. och allt annat som kommer till. det är ju i alla fall ingenting mot akut-natten innan p-pillerna, but still. inga tabletter hjälper ju heller. inga tabletter som inte drogar ner mig i några timmar..

annars saknar jag ihjäl mig. saknar efter julia. när hon är borta känns hon såååå långt borta. jag räknar som vanligt nätter kvar tills vi ses. <3.

men nu ska jag kila iväg. tjingpling.

nu blir det lite bilder!
min älskade är hemma igen, och trots att ryggen värker är jag glad. <3.



katterna börjar komma mer överrens med varnadra och vida visar sig ute i lägenheten allt mer. :).



mili tar det lugnare än lugnast en onsdag som denna.



medan vi gör om och målar och har oss.



julia målar a la top model style ;).

fucking jävla helvetes korvballong. en ny jävla omgång med allt som har med ryggskott att göra. fan vad ledsen jag blir. :(.
korvjävel.

ibland känner jag mig såhär. (men gladerligen inte idag).
suddig. diffus. oklar. osynlig. ogreppbar.
när otröstliga tårar måste gråtas. utan anledning och utan stopp. 
det gör ont att gråta inför min älskade när jag inte kan förklara vad som är fel, eller vad som hjälper. det gör ont att känna känslan av absolut sorg. det gör ont att jag ibland tänker tanken att någon bör ta mig till akutpsyk för att få stopp på allt det här. det gör ont i mig. det gör ont att det gör ont. 
för egentligen är jag glad. jag är kärare än kärast. inget kan bli bättre. jag är hemma i stockholm igen. jag har en fin lägenhet på gärdet. jag är nära alla jag känner igen. min katt är tillbaka, plus en till. jag känner mig lycklig. 
men varför gråter jag? 
vad är det som är fel?
jag blir så trött på den otröstliga andrea. de otröstliga tårarna som rinner ner längs mina kinder och landar i min älskades händer. hon är inte värd min otrösteliga sorg. hon är värd mina alla leenden och glada skratt. om än en tår ibland, men inte dessa otröstliga. 
jag får ångest bara av det. skuldkänslor.
det blir kaos. 
tårarna är inte längre tårar som rinner längs kinderna, det rinner så fort så det hinner inte bildas en tår förrän nästa rinner ur ögat och det blir istället bara totalt blött. 
det blir kaos inuti mig. huvudet spränger, lufstrupen blir mindre, huvudet spränger och hjärtat brister.
varför i helvete gråter jag?!   

igår var jag i gälarparken och såg på emil jensen med sara och hennes vän.
jag har saknat sara, emil också för den delen!

det var en mycket fin sommarkväll om än lite kall, fast vem är jag att bedömma det när jag ständigt fryser? det var för de mesta nya låtar som jag inte lyssnat in mig på ( hur jag nu har lyckats undkomma det?! ) men några låtar var gamla goda vänner från förr. 

det blev en bild från igår. finaste emil! <3.

 

fast egentligen är det ju 4/7 nu, men så känns det ju inte när man inte sovit.
det är en sömnlös natt det här. tyvärr.
jag hatar det, men dom kommer med jämna mellanrum.
jag vill gråta, men kan inte. jag har inte ens någon anledning till att gråta.
när alla sover och jag sitter vaken, känner jag mig så fruktansvärt ensam. som när man är med massa människor, men ändå inte får vara med. fast inte ens så. det är som om jag inte fanns. som om jag inte skulle ha funnits. världen skulle ändå ligga och sova.
det är inte ett enda fönster tänt i byggnaden mitt emot, inget utom mitt. 
från fönstret ser jag ett gatukök som har öppet dygnet runt. är det dit man ska gå en natt mellan söndag och måndag om man inte vill tvingas till ensamheten? en gatukrog på erik dahlbergsvägen... ? 
jag tänker för mycket. sådär när tankarna tvingas på mig utan att jag vill, utan att jag ber om det, och när jag försöker att tvinga bort dom känns det som att de slår hårdare tillbaka på mig. jag blir deprimerad av min egen oförmåga att hålla mig vid liv. att inte kunna klara mig själv. 
hej jag heter andrea och jag fyller 23 i sommar, jag behöver fortfarande någon som är vaken bredvid mig för att jag ska kunna somna. jag äter fortfarande bara mat som inte smakar någonting. jag blir fortfarande lika ledsen som ett barn när jag gråter. jag vågar fortfarande inte ta kontakt med människor, eller lära mig hur man behåller vänner när man inte ses på ett tag. jag är oförmögen att leva det vuxna liv jag befinner mig i. gång på gång misslyckas jag, och när att jag inte ger upp och försöker på nytt hela tiden blir olyckan så total när jag hela tiden missar målen. när allt jag byggt upp fallerar på en sekund. fast så är det ju inte. men det är jag för dum att inse. 

i hallen sitter en mätare. den mäter mitt liv. i antal. den mäter mitt liv i el. 
jag är en bra människa om jag inte brukar så mycket el och värnar om miljön. då blir antalet låg. är det istället höga siffror på mätaren kan jag beskriva mig som en social människa, alltid har många vänner i lägenheten och lamporna måste användas flitigt. Det är vänner som stannar långt in på nätterna vilket gör att lamporna hålls tända mycket längre. 
jag har varken låga eller höga siffror. fast det lutar åt det höga antalet, dock inte för att jag är social eller särskilt besökt, utan för att jag är mörkrädd om nätterna och har asperger och behöver ljus för att se, då jag inte tycker mig se något bra om det är en aningens för mörk bara. hellre tänt än släck, även om det kunde vara släckt.
 
jag vill skriva något, men jag får inte tankarna nog fokuserade för att skriva det jag egentligen behöver få ut. jag skriver blajhej för att göra något. för att jag inte kan sova och för att ha något att vila ögonen på.
jag är ledsen. så oändligt ledsen.
snart blir det ett mail till psykologen.. ett nytt mail av sådant slag att jag inte klarar mig. att dagar och nätter går där endast tårar är dess innehåll. där tårarnas salt blir min näring och där huvudvärken gör mig arg och sömnlös, trots den utmattade känslan av trötthet. sömnbrist och tårar. precis som förr. huvudet börjar skapa bilder som inte existerar och jag får titta två gånger för att veta vad som är på riktigt eller inte.
alltid när jag som just börjat se ljuset, slås jag tillbaka av detta kalla svarta hål som gör mig mer ovillig till allt vad livet har att erbjuda.
den här känslan av att aldrig kunna sätta fingret på vad det är som är fel, vad det är som gör att tårarna rinner. det är nog det jobbigaste av allt. både för mig, och för min älskade när jag inte kan säga varför jag gråter, när tårarna runnit timmar i sträck. när det inte finns någon förklaring. när det inte finns någon där. varför all denna sorg?

det känns som om sommaren passerar. den jag så länge längtat efter. jag missar den. som att jag sitter och tittar på från ovan. jag känner mig inte här. jag känner mig inte närvarande. jag känner mig misslyckad. bara totalt misslyckad. med allt. allting.
vad hände?



vad händer?




sedan vill jag radera allt det här. för det är sådant som folk inte vill att man ska skriva om. sådan som folk undrar varför man lägger upp, tillgängligt för vem som helst. jag kommer inte läsa det igen. jag väntar mig inga kommentarer om det som skrivits. men det blir en liten delad gemenskap. det är vad som bjuds. det enda tillgängliga i denna mörka ensamma sommarnatt i juli.