Jag och ensamheten.

vår katt har redan från början varit full av energi och har alltid velat göra de där sakerna som hon inte får göra. saken är den att hon numera gör ALLT som hon inte får..
det är liksom inte att hon busar och bara tycker det är kul med just det hon inte får göra, utan snarare att hon gör det bara för att hon inte får. Det hjälper inte att ropa, skrika, skvätta vatten, klappa händerna hårt, stampa i golvet eller någonting för att få henne att sluta, och då när man går upp för att få henne att sluta så springer hon iväg när man en meter ifrån henne..
så ser vardagen ut med den katten.. det är allt från att hon krafsar helt galet på fönstrena, klättrar upp och hämtar saker från köksbänken/bord/sängbord (som man glömt att lägga undan eller slänga för att hon inte ska komma åt det) för att springa omkring och leka med det och krafsa in det under mattan eller rusar runt på nätterna och springer upp i sängen på oss för att sedan springa runt köket och sedan upp på oss igen. detta fram till att hon den senaste veckan börjat jama hysteriskt vid dörren, drar ner toalettrullen och drar ut massa papper och krafsa sönder, samt att hon tömmer badrumspapperskorgen på innehåll för att sprida ut i lägenheten.. jättekul, jättefräscht...
jag är sjukt trött på att springa omkring efter henne och säga åt henne heeeeela tiden. varför är det så att hon enbart vill göra sådant som katter inte ska göra? varför är hon aldrig gosig och snäll? det blir så svårt att älska henne på riktigta djupet när hela dagarna handlar om att säga åt henne när hon gör saker hon inte får göra..

jag hatar henne inte. jag älskar vår katt. men hon gör det svårt. och jag är bara jävligt trött på att bara säga åt henne. jag behövde dela min frustration över att ha en sådan jobbigt trotskatt.