Jag och ensamheten.

jag har fått en massa extra kilon som jag inte vill veta av.

jag vill inte bära dom, jag vill inte känna dom.

 

egentligen vet jag inte vad dom där extra kolina kommer ifrån. jag har tränat relativt regelbundet. blir sådär ibland när man är sjuk att det tar lång tid att komma tillbaka. fast jag har ju inte heller hårdtränat som jag annars brukar göra. men när jag började med p-piller så gick jag upp i vikt och när jag slutade med p-piller gick jag också upp i vikt och det har liksom inte velat försvinna.

 

nu känner jag att det är dags att göra någonting åt det. jag trivs inte i min kropp. jag är inte van att vara så här.

när jag yttrar det högt, och en önskan att vilja gå ner några kilo börjar alla genast tänka på den ätstörning jag hade förr. jag kan förstå den oro som min önskan medför.. men jag är inte längre i en ätstörning och jag har en tjej här hemma som håller koll på mig och jag skulle inte kunna dölja om det var så att jag försökte gå ner på ett ohälsosamt sätt. hon skulle märka det på en gång. hon letar efter signaler hela tiden.

 

men jag har en vikt som gör att jag vill bli av med fem kilo, och trots att jag vet att jag kan träna och äta lite bättre och nå det, så skulle det vara skönt utan att allas varningsklockor hördes ända till mig. jag skulle kunna skriva ut min vikt och låta er veta mina framsteg, men det skulle peppa min inre röst till att dra allting lite längre.

många säger och tänker att jag är lagom som jag är och fin och allt, men det tar inte bort att jag har några extra kilon som inte brukar vara där. kilon som jag inte trivs med. och så är det med det.