Jag och ensamheten.

numret på vågens visare gör mig inte glad.
i ena örat hör jag att det är okej, lite för mycket men ändå okej.
i det andra örat hör jag brus, brus som försöker blockera panikens röster. ibland tränger sig ett litet ord igenom och jag hör att det är för mycket.

jag vet själv att det är lite för mycket just nu. jag vet inte hur det har kunnat bli så, jag äter inte så värst onyttigt, bara slarvat med träningen på sista tiden när jag varit mycket sjuk och med tandutdragningen och så. Men faktumet kvarstår om att några kilon måste bort.

antingen kan jag göra det med hjälp av den bra rösten i det ena örat som skulle väja att leda mig på ett sunt sätt.
eller genom att lyssna på det brus där orden kommer att tränga igenom mer och mer.
det är så mycket lättare att lyssna på brusets ord, att låta mig väckas av dom. men gör jag det väcks istället en panik som leder till att 'för många' kilon försvinner.

det gäller att inte gripas av panik.
att göra det med lugnt tempo och för att må bra.


snälla döm mig inte för att jag en gång haft en ätstörning.
jag är några kilo över. jag skulle kunna bevisa det genom att nämna min vikt. men gör jag det stärks brusets ord och tävlingen är igång. det vill jag inte riskera.
låt mig bara få bli lite hälsosammare utan att ifrågasätta.