en ny tid.

Jag vill skriva. fortsätta skriva. dock känns det konstigt att göra det via bloggen med namnet som jagochensamheten. jag är inte ensam längre. men jag tänker att det är en så stor del av mig det som jagochensamheten står för, att jag inte kan byta ut det eller starta en annan blogg. 
 
det känns konstigt att gå tillbaka i tiden och läsa de första inläggen på bloggen. jag är så förändrad.
dels blir jag otroligt ledsen över att jag mådde så överjävligt dåligt under så lång tid och att allt jag hade att förlita mig till var mina vänner. mina vänner måste ha mått så dåligt över allt jag överlastade dom med också. jag ber verkligen om ursäkt för det, men det var mitt sätt att klamra mig fast vid livet. tack och förlåt.
 
något jag insåg under min praktik på behandlingshemmet under socionomstudierna var att jag hade kunnat placerats där direkt om inte alla mina problem var utom vetskap för alla vuxna. jag är ledsen för att jag kanske kunde ha fått mycket mer hjälp än det jag fick. jag är ledsen för att jag mådde dåligt under så lång tid av mitt liv. jag är ledsen att jag under så många år av mitt liv endast har tänkt på döden och hur jag ska ta mig dit. jag är ledsen för att jag inte har levat.
 
på ett sätt är jag otroligt stolt över mig själv att jag kunde ta mig igenom den otroligt mörka tiden i mitt liv. på ett annat sätt tycker jag att jag är otroligt töntig som säger till mig själv att vara stolt. på ett tredje sätt är jag så ledsen att jag höll inne på så mycket skit som plågade mig så pass länge att det finns kvar inom mig idag. jag är ledsen för att jag under så många år bara fick kämpa ensam och med hjälp av mina vänner. jag är ledsen för att det aldrig fanns någon energi kvar för lycka, att så många år av mitt liv försvann i ett mörker. trots det pluggade jag skiten ur mig, jag jobbade extra så fort jag kunde, jag tränade skiten ur mig, jag såg till att jobba heltid efter studenten, jag tog mig vidare och studerade på högskolan och nu sitter jag med en socinomexamen och ett arbete som socialsekreterare. det känns helt jävla sjukt att jag lyckats. det känns overkligt.
 
jag tror jag gråter just nu för att det känns så overkligt, att det aldrig var något som jag skulle lyckas med, jag skulle ju ha varit död för snart sju år sedan. det känns overkligt att jag tog mig igenom och förbi den totalt nattsvarta period i mitt liv. jag har också alltid lärt mig att ständigt leva med något så fruktansvärt dystert att det är konstigt när något sådant inte längre finns där. jag gråter av total sorg för hur mitt liv började och för total lycka hur det blev.
 
jag må vara lycklig för vad jag åstadkommit och tagit mig förbi, men den största lyckan är ändå den lycka julia ger mig. den lycka jag känner med henne. utan henne vore jag verkligen ingenting, jag blir skrämd av tanken på livet utan henne. ibland när jag har svårt att sova, och julia somnar före mig kommer mina gamla hjärnspöken tillbaka och jag känner mig fullständigt panikslagen, skräckslagen över vad den mörka ensamheten får mig att känna. jag är ju inte ensam, julia ligger tätt intill, men trots det fyller den mörka skräcken mig så totalt att julia kan behöva trösta och lugna mig i timmar innan det går över.
 
jag lever med en ständig skräck över att julia inte kommer att orka med mig. på ett omedvetet plan tror jag att jag testar henne om och om igen för att se om hon kommer att lämna mig. hon gör inte det, ändå fortsätter jag att testa hennes ork och vilja till att vara tillsammans med mig, det gör mig ännu räddare för att hon kommer att lämna mig och det blir en ond spiral. varför nöjer jag mig inte med vetskapen om att det är vi för resten av våra liv? vi älskar ju varandra och kan inte leva utan varandra.
 
vad vill jag med detta inlägg? på något sätt känns det som att jag måste summera den tidigare innebörden av bloggen för att kunna fortsätta skriva ur något nytt.
 
idag lever jag tillsammans med min vackra flickvän med en mycket ljus framtid och många framtidsdrömmar. förr kunde jag inte se någon mening med framtiden, eller tänka mig själv i framtiden. jag trodde ju inte att jag skulle finnas i framtiden. men nu är jag i den framtiden. jag lever och jag ser en ny framtid. det finns fortfarande många hjänspöken kvar, men jag lär mig leva med dom, och det går ganska bra i alla fall.
 
jagochensamheten beskriven den fruktansvärda ensamhet jag kände under så många år utan någon direkt hjälp. hur jag i min innersta ensamhet ändå fortsatte att leva. det är så många jag vill tacka för den hjälp jag fått för att känna mig mindre ensam, för den tid ni gav av till mig. med det är också många som gjort det så mycket svårare för mig att leva. 
 
bloggen kommer att fortsätta i ärlighetens anda och jag kommer att skriva det jag vill ha skrivet utan att tänka på vad ni som eventuellt läser detta skulle vilja läsa. jag söker inte bekräftelse eller att någon ska tycka synda om mig, det är bara mitt sätt att uttrycka mig på. och jag vill inte linda in saker i vad som berättas och vad som inte berättas.
jag är jag och det är också det ni får.
 
tack.
och hej igen,
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0